Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 5 juni 2025
I själfva verket inbillar jag mig nästan, att vi äro gamla vänner, som skulle ha nöje och nytta af att åter få träffas någon gång och kunna språka helt uppriktigt och förtroligt med hvarandra så som intelligenta kvinnor och män borde kunna talas vid utan att det nödvändigt behöfde vara fråga om det där banala som kallas kurtis.
Vi ha ingenting mera att säga hvarandra! ERNEST. Åh, var lugn!
Sådana stora lunsar och kunna ännu inte ens så mycket, som att hålla sig sjelfva rena, utan mamma måste hinna med allt! Så bannade hon, under det hon stökade i rummet. Och hon kunde nog tänka sig, hvad fruarna sade åt hvarandra, när de gingo derifrån. Nog var der dåligt, men de stackrarna ha också sjelfva skuld dertill. De kunde åtminstone tvätta sina barn och hålla snyggt omkring sig.
Barnen blefvo glada, när de sågo den vänlige mannen på långt håll. Männens eder tystnade, och kvinnor, som kommo ut på gatan för att gräla med hvarandra och förtala hvarandra, tystnade också, blott mannens ansikte visade sig alltid med dessa goda, kärleksfulla ögon, som sade att han trodde dem alla om så godt.
Dimma och grisar stå, som bekant, i ett visst förhållande till hvarandra, och vi voro glada att denne lille fyrfoting lät regera sig af en af våra medsystrar. Vägen var under de två första timmarnes vandring af samma natur, som de oss så välbekanta säterstigarne, genom buskar, kärr och hvitmossa, förbi småsjöar och fjellknaggar.
"Fader, hör en sällsam sak, i sanning! När jag låg där nyss och tycktes sofva, Satte sig hvar broder upp i bädden, Och då ensam jag låg kvar på halmen, Talade de sakta med hvarandra: 'Bröder, hvar och en vet bäst, att Tomas Ensam vållat allt det straff, oss hotar, Likså väl som att han allt bekänner.
Jag behöfver aldrig känna deras afund mot de unga, deras bitterhet mot det manliga släktet. Jag har varit kvinna. För återstoden af mitt lif kan jag vara människa. Jag är lycklig. Den man, jag älskat, har icke kastat mig bort. Jag har själf helt lugnt och mildt gjort mig lös ur hans armar. Vi skola aldrig hata hvarandra. Han har gifvit mig mer, mycket mer än jag begärde.
Det var en öfverenskommelse dem emellan att de icke skulle ge hvarandra julklappar. Det var hans vilkor. Han visste med sig, att han aldrig skulle kunna ge igen tiondedelen af allt hvad det kunde falla hennes moderskärlek in att skänka honom derför ville han heller ingenting mottaga och ingenting ge. Också i detta fall var det hans ensidiga lifserfarenhet, som förvillade hans naturliga känsla.
»Nå», sade han, »här är ju skönt, inte sant? Och vi äro ensamma och ingen skall störa oss. Hvad ska' vi så finna på?» »Ja, hvad tycker ni?» »Jag är helt och hållet till er disposition.» »Tack. Men för tillfället har jag intet bruk för er.» De sågo på hvarandra, ytterst likgiltigt, men med hemlig nyfikenhet, medan de vexlade dessa repliker. »Ska' vi leka hva? Leka med ord menar jag. Vill ni det?
Hade väl underjordens vålnader öfvergifvit sina fridfulla hviloplatser för att hemsöka de lefvandes stekfat? Men där borta fans ju i stället ungdom. Rundkindade, bastanta flickor och tjocka, klumpiga ungherrar, hvilka dock vågade prata med hvarandra och till och med emellanåt skratta. Jag kände dem och viste att det var präktiga flickor och präktiga unga män, framåtsträfvande och arbetsamma.
Dagens Ord
Andra Tittar