Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 oktober 2025
Edvard talade till morgonstjärnan: "Hulda morgonstjärna, himlens dotter, Säg, hvad gör Amanda, när hon uppstått Och kring skuldran kastat lätta slöjan?" Morgonstjärnan svarade och sade: "Goda gosse, när Amanda uppstått Och kring skuldran kastat slöjan, går hon Till sitt fönster, ser på mig och tåras, Och sen vänder hon sin blick mot väster."
Jag aldrig nånsin manats ut att strida Mot dessa töcken, dem vi sorger kalla, Och ingen annan vet min gömda tufva Än vänskapen, min flicka och min drufva. Jag ler, hon ler, min hulda drömda maka, Ty inga tomma kval vi skapa själfva.
Och till flickan talte hennes brudgum: "Hvarför ser du på mig, hulda flicka?" "Jag betraktar dig i väntan endast, Att du ville ge mig några läror, Hur jag vore bäst din mor till nöjes." "Lätt det blir dig att min mor behaga: Sent till sängs och tidigt opp från bädden, Sopa rummen, skaffa köket vatten, Sedan kamma dina blonda lockar."
Mig följde dina underfulla vårars minne Och dina nejders frid Och dina goda andar, burna i mitt sinne Ifrån min första tid. Och nu, hvad för jag åter från den vida världen? En hjässa, tung af snö, Ett hjärta, sjukt af lidelserna, mätt af flärden Och längtande att dö. Jag fordrar då ej mer, hvad jag förlorat, åter Af dig, du hulda mor!
Det var så kärt för hennes håg Att se dem vara dag från dag. Nu stod hon suckande och såg Den flydda vännens kända drag Och skref, en sorgsen vers dit ner Ur Ingborgs klagan af Tegnér. Och jag blef tyst och gömd ändå Och lät min flicka plåga sig. Det var så ljuft att tänka på De kval, den hulda led för mig; Blott därför var jag otacksam Och skyndade ej genast fram.
Men drömmar smyga till den spädas sinnen, Oroande, försåtliga och grymma, Som störa pulsens gång och hjärtats frid; Och slumrarn kvider då, och tårar tränga Igenom ögonlockens trånga galler, Och modren sluter honom närmare Och närmare emot sitt bröst, till dess Han vaknar, ser förvånad opp och känner Den hulda snart och ler igen och sträcker De späda armarna med fröjd mot henne; Och det är bilden af vår sista stund.
Ja, hulda oro, härska med dubbel kraft I mina ådror; dikta vid hvarje ny Eröfrad segerkrans en annan, Vinkande ädlare än i fjärran. Dig må den slappa dåren förbyta mot Ett lik af sällhet, som han benämner frid, Och i sitt skal af lugn och dvala Kräla, en mussla, på ödets stränder. Jag älskar dig!
Hulda, länge, innan dig, jag såg, Var jag älskad, älskande tillbaka; Ofvan molnen, där mitt hemland låg, Ägde jag förut en dyrkad maka. Rikare var hennes barm än din, Hennes kyss var mera full att njuta; Vid som himlen var dess famn, och min Var dock ej för trång att henne sluta. O, hur mönstrar jag ej mången gång Dessa minnen ifrån fadershuset!
Ty stor är HERRENS vrede, den som är utgjuten över oss, därför att våra fäder icke hava hållit HERRENS ord och icke hava gjort allt som är föreskrivet i denna bok.» Då gick Hilkia, tillika med andra som konungen sände åstad, till profetissan Hulda, hustru åt Sallum, klädkammarvaktaren, som var son till Tokehat, Hasras son; hon bodde i Jerusalem, i Nya staden.
Dagens Ord
Andra Tittar