United States or Burkina Faso ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den tjocka chansonetten hade försvunnit från tribunen; det var nu en medelålders herre, som under passionerade vridningar på hela kroppen pressade fram en sentimental romans. Vad skulle han finna på, som kunde narra tiden att åtminstone för några månader flyga på falkvingar i stället för att kräla på snigelfötter? Han ville vara älskad, och likväl fruktade han ingenting så, som kärleken.
De gamla husens släta, grå fasader resa sig oåtkomliga för det sommargröna ljus, som genom kyrkogårdens lindar och kastanjer silar ned över gatan. På själva den gamla minnesrika kyrkogården leka svärmar av fattiga, bleka barn bland gravarna, klättra på balustraderna och kräla upp och ner i solljuset över kyrkoterrassens breda trappor. Tomas kom gående över kyrkogården.
Ja, hulda oro, härska med dubbel kraft I mina ådror; dikta vid hvarje ny Eröfrad segerkrans en annan, Vinkande ädlare än i fjärran. Dig må den slappa dåren förbyta mot Ett lik af sällhet, som han benämner frid, Och i sitt skal af lugn och dvala Kräla, en mussla, på ödets stränder. Jag älskar dig!
De skola slicka stoftet såsom ormar; lika maskar som kräla på jorden skola de med bävan övergiva sina borgar. Med förskräckelse skola de söka HERREN, vår Gud; Ja, för dig skola de frukta.
Välan, jag är beredd till allt, jag har ett mål Att syfta till, att sträfva till, att nå, om jag Som lejonet skall gå min öppna väg, om jag Skall kräla fram i stoftet, etterormen lik. För detta mål, för lifvet ej, jag kämpat nyss Mot hafvets våg, för tanken på mitt hämnarkall.
Torgets stoder överhöljdes med stenregn; man såg här och där de mörka hoparne kräla upp på fotställen, såg stoderna, som de buro, krossas under slag av klubbor och stänger; men eget nog, de hedniska männen i målningsgalleriet vordo icke föremål för raseriet, man åtnöjde sig med att slunga skymford till dem.
Hon bröt för jordens skänker; tag, hvad jorden gaf, Tag maktens, rikedomens, ärans skatter, Låt henne sucka under vedermödor, Ur klippan tvingande sitt tårbestänkta bröd, Tag hälsans kraft ur hennes nerver, låt Den svaga kräla som en mask för plågan; Men, Helige, det enda ädla, som Hon bärgade af en förlorad adel, Den känsla, i hvars famn hon står för dig Så hög som mellan paradisets fruktträn, Så ren som i dess gyllne dagars glans, Tag denna ej, tag hennes kärlek ej!
En blekhet som antyder stora passioner vilar över de verkligt fina dragen, ett par utsökta mustascher beslöja lagom en mun med ett skeptiskt, men icke cyniskt leende, ögonen fladdra som gaslågor, ty de hava ännu icke bestämt sig för något visst uttryck, men man ser att de söka vila för att i lugn få genomtränga denna orediga massa av hjärnor som kräla fram på trottoarerna och på vilkas tankar om saken man icke kan vara säker.