Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 oktober 2025
Men om af ryktets tunga jag förglömmes, Är mig likväl min hulda flicka kvar; Och om ock hon för mina blickar gömmes, Har jag dock minnet än af hvad jag var. Hon stod vid hasselhäckens dörr, Den flicka, som jag älskar mest, Och hennes blick, så yster förr, Var nu med stilla vemod fäst På tufvan, där förleden kväll Hon vid min sida satt så säll.
En viss tung stämning bemäktigade sig henne hvarje gång hon satte foten innanför prestgårdens lilla hvita staket. Det var, som hade verlden med ens smultit ihop och blifvit så qvaf och trång, att hon ej kunde andas. Hvarför var det så? Prostens två flickor, Hulda och Clara, ett par verkligt snälla flickor, tyckte synd om henne och sökte på allt sätt visa henne vänlighet.
Tills, famn ej mera skild från famn, och mun Ej stängd från mun, jag låg i hennes armar Och kände svallningen af hennes barm Och drack dess tårbestänkta kinders dagg Och domnade af vällust bort och väcktes. Men, lögn af sällhet, håll mig evigt dock, Ack, evigt i din hulda boja fången! Jag tigger ej af verklighetens nåd En fröjd, som multnar under ägarns händer.
Kom, Alhejdi, hörde du skottet, det var tecknet, mina trogna som lika blixten slå ned på din faders hus. Blif ej förskräckt, du hulda, de få der intet skada, intet bortföra, endast fängsla uppmärksamheten ditåt, på det ingen må tänka på att vakta dig.
Men om mig hon helt och hållet lämnat Och en annan hjort sig valt till älskling, Gifve henne Gud i jägarns händer!" Skogen har nyss fått löf, Syster och bror är där. Systern till brodern så: "Hvi ej besöka mig?" "Syster, jag komme väl, Släppte den främmande, Släppte den hulda mig. Sadlar jag fålen, då Sadlar min flicka af; Gjordar jag svärdet om, Löser hon svärdet opp: 'Gode, hvart nu, hvart nu?
Hur skall det bli att lefva i En öde skog för dig? Bland snår och ris, bland frost och is, Bland hunger, kval och strid; Nej, hulda, nej, du följer ej. Blif kvar och lef i frid!" "Nej, gode, nej, gå ensam ej, Jag dig med tårar ber. Förlåten, o, hvar får jag ro, Hvad är mig lifvet mer?
Aldrig gå de ur mitt sinne, Ur mitt minne plånas aldrig Dessa hulda, ljufva dagar, Då jag sjöng, ett barn till ålder, Kvittrade som liten flicka Med den muntra fågelns glädje, Lärkans glädje, som med vingen Nära molnens barm i höjden Fri och lätt och sorglös leker.
Hvila då din lätta vinge; Jag vill visa dig ett ställe, Där du ständigt finner honing. Känner du min hulda Nice, Nice med de sköna ögon? Hennes läppar andas sötma, Outtömlig sötma, ständigt. På dess sköna rosenläppar, På min trogna flickas läppar, Där finns honing, ljuflig honing, Skynda dit och suga, suga!
Aga älskar Omars hulda flicka, Som i jungfruburen vuxit ensam, Skådat icke sol och icke stjärnor, Aldrig än fått se, hur kornet växer, Kornet växer, och den röda drufvan. Flickan återger sin älskling Hans förlofningsring. "Tag den åter! Fader, moder, Som ej hylla dig, Fader, moder, bror och syster, Alla neka mig. Skona du din arma flickas Oangripna namn! Den förlåtnas öde äger Nog sin tyngd ändå.
Hon, som saknat mig på många dagar, Ser ej än min julle styra dit; Kanske står hon nu vid sjön och klagar Och med tåradt öga blickar hit. Ej ett vindkast fyller dock mitt segel, Och det vill ej skrida, om jag ror, Och så långt, långt bortom fjärdens spegel, Skymtar udden, där den hulda bor. Svala, du, som rör så gärna vingen, Med ett tröstens bud till henne flyg!
Dagens Ord
Andra Tittar