Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 13 september 2025
Dock, omsider stod i hopen opp en gubbe, Tankfull, dyster, hundraårig, Kal i höjden sken hans hjässa, till hans gördel Flöt det silfverhvita skägget; Och han framsteg till furstinnan, och med dödens Lugna allvar gaf han svaret: "Härskarinna, dessa blommor mätta icke, Gif åt folket bröd, det hungrar!"
Besynnerligt nog hade denna stillhet inträffat tvärtemot hvad man från början afsett. Förhållandet var sådant: man hade ärnat tillställa en af de vanliga aftonlekarne, en juridisk rannsakning, och i denna afsikt inför en gråhårig gubbe, som, fastsmidd vid väggen, för sin ständiga och gravitetiska sittning fått namn af lagman, framfört den unga gossen. Processen fortgick.
Du må ursäkta, min filosof, att jag tror min herre mer än dig. Kimon smålog medlidsamt och skakade på huvudet. Han säger det för att trösta dig, min gubbe, och mildra din fruktan för döden. Krysanteus är en ädel man, och jag kan omöjligt tillskriva honom annat än ädla bevekelsegrunder.
Men vid foten av trappan möttes han av en liten grå gubbe med krokiga knän och långa armar, som oroligt svängde fram och tillbaka. Bredvid gubben stod en ovanligt stor och tjock käring, och mellan dem trängde sig en tredje, som såg ut som en gänglig femton års pojke men med gubbansikte. Hans hår var rött och hans ögon röda, glänsande, tåriga; han gnydde sakta som en sjuk valp.
Jag ser en vitskäggig gubbe ligga inne i lucksängen med öppna och orörliga ögon. Nu dör den sista drotten av Ivar Vidfamnes ätt. I två nätter vandrade Folke Filbyter inåt skogarna, där ett tunt hölje av snö redan låg över marken. Om dagarna dolde han sig under buskar och grenar av fruktan för stigmän, och till och med under sömnen höll han om säcken.
Henne såg ur böljans salar Näcken, Såg med kärlek på den sköna kvinnan, Önskande att henne till sig locka. Då som gubbe steg han först på stranden, Men den sorgsna kvinnan flydde honom; Och som yngling steg han sen på stranden, Men den sorgsna kvinnan bidde icke; Sist, förvandlad till den muntra gossen, Låg han glad och vaggade på vågen.
Det var en stor falk, bortåt åttio eller nittio år och vitnad som en gammal gubbe. Han sänkte det skarpögda huvudet och högg efter remmen om benet, var stund nära att slita sig. Då glömde sig den högväxta tärnan och gick fram och lugnade honom med några kloka visslingar och kluckanden. Till sist blev han så stilla, att hon kunde stryka honom över nacken.
"Nå så sluta då en gång", skrek argt en hvass röst och, paff, small locket opp af den tillslutna dosan, och en underlig liten gubbe tittade opp och stod och vickade deruti. Alla tego, endast en melodiskt susande sång den jag hört hela tiden fortfor ännu. "Hvem galar och skriker här!" sade åter gubben, "kan man då aldrig få vara i fred? jaså, är det ni snäckor der, som hålla oväsendet.
EUBULOS. Så säg mig, efter mänsklighet du röjer nu I ord och uppsyn, om med lögn och falskhet blott Den fräckaste bland mänskor, Rhaistes, nyss for fram, Då i ditt namn på stranden han all hjälp förbjöd? LEIOKRITOS. Jag svarar: ögonblicket kan förändra allt! Hvad förr jag var, behöfver jag ej vara mer. EUBULOS. Hvad? LEIOKRITOS. Äfven du, o gubbe, skall det pröfva få.
Det var en gubbe, känd sen åttiåtta; Nu var han stel i armen utan måtta Och kunde föga mer en hvirfvel slå; Men fast han sällan släpptes till paraden, Stod han, där blod det gällde, med i raden. Till honom talte generalen så: "Kamrat, får du då aldrig nog af slagen? Finns ingen yngre här till hands än du? Här har du stått och styfnat hela dagen, Hur vill du röra dina pinnar nu?"
Dagens Ord
Andra Tittar