Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 9 juli 2025
Lördagskvällen dog den trogna flickan, Hennes älskling dog med morgonrodnan. Man begrof dem båda med hvarandra, Hand i hand i jordens sköte sänkta, Och i händren lades gröna äpplen. Några månar, och från gossens läger Reste sig en lummig gran i höjden, Och från flickans sköt en rosenbuske. Men kring granen slingrade sig rosen Som ett sidenband kring eterneller.
Jag drömde, att du ännu var sjutton år. Erland, har du lidit? Var har du varit så länge, Singoalla? frågade Erland tillbaka. Minns du vår lyckas hem, där granen susade, där bäcken sorlade? Ack, granen susar än, bäcken sorlar än. Det förflutna har återvänt, vi äro åter unga. Kom, Singoalla, låt oss leka och plocka blommor vid bäckens rand! Mötestiden är ju inne; himmelens stjärnor blinka!
De gingo omkring mig och sågo på grannlåten och sade gång på gång: 'O, så vackert! 'Utmärkt! Ja, just dessa ord använde de, jag minns dem mycket väl." Och granen tystnade. Han var själf förvånad öfver att han icke hade mer att berätta om julaftonens glädje och prakt. "Men hvad sade julens ängel, som lofvade besöka oss?" "Han var inte där. Han var väl på något annat ställe."
Ändock kom han utan lill Märta-Greta ! Ända fram till ostkransen i granen hade han gått, men inte sett ett spår af lill'stintan deras. "Vargen ta nog vara på de han får", anmärkte Månke med ett tveksamt sidobläng på Maglena, hvilken med en lysande blick uppåt försäkrade, att då hade hon rätt ändå, när hon sagt att mor tagit Märta-Greta upp till himmelska Kanan.
Där fanns något, som med ens tog bort den frusna, huskiga mörkräddsförnimmelse, som tyngt och plågat Maglena, där hon satt ensam i mörkret under granen och mjölkade. Det var ju som ett under, som om mor fick vara när barna sina igen och hjälpa dem tillrätta. Maglenas fingrar, som trefvade nere i fickan grepo ju fatt i två tändstickor!
Varje gång Erland vandrar till kullen, klingar i hans själ en sång, åt vilken hans läppar ej ge toner. Den sången lyder: »Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över nejden. Jag nalkas kullen, där kvällvinden viskar i granen. Är du där, Singoalla?
Tillfälligtvis, eller måhända av vana, gick han den stig, han själv banat, till kullen vid bäcken, hans förra mötesställe med Singoalla. Granen susade som vanligt på kullens topp, bäcken sorlade ock som vanligt, och samma blommor växte där som förr.
Så satt hon ännu en halftimme. Klockan, som hon fått af herskapet, den stora väggklockan med röda rosor målade kring urtaflan, slog half åtta. Det led, och han kom icke. Om hon skulle tända vaxljusen i granen, som stod vid spiseln? Bara han icke dröjde så länge, att de brunno ut. Kanske hon borde vänta ännu en liten stund och hellre sätta på risgrynen... Det gjorde så ondt att röra sig.
Dalen var redan förut bördig, ek och björk trifdes här nere, medan på höjderna tallen och granen växte.
Men fru Elfrida gladde sig åt sonens väsen, som nu var mildare än annars; dock tyckte hon sig stundom märka svårmod och frågade, om något tryckte hans sinne. Men Erland svarade nej och såg genom salsfönstret bort till den höga granen, som växte på kullen. Under vintern var Erland flitigare lärjunge hos pater Henrik än annars. Dagligen ställde han sin gång till klostret.
Dagens Ord
Andra Tittar