Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 19 september 2025
"Och märkvärdiga djur, som leka under träden!" ropade Frumentius icke mindre intresserad, "och vackra fåglar på trädens grenar och sällsynta blommor rundt omkring!" "Och musslor på stranden!" menade Edesius. "Ja, allt detta skola ni få se", bekräftade Metropius, "och ännu många andra Guds under.
Sällsamt gripen af dessa allvarstunga ord, frågade Athanasius, hvilken den man var, som fått vara ett redskap till att omvända detta vilda, från all civilisation aflägsna, åt sig själft öfverlämnade folk. "Gud själf har utfört detta verk", svarade Frumentius högtidligt.
Den lille tjocke, treårige pojkens grannt utstyrda kläder och den bekymmerslöshet, hvarmed han lekte vid konungens fot, gaf tillkänna, att han var dennes son. Frumentius fick en lycklig ingifvelse.
Det land, där de båda bröderna vistades såsom slafvar, var bekant bland de grekiska och tyreniska geograferna under namn af Abessinien, men kallades af de infödda för Axum, såsom Frumentius snart kom underfund med. Naturligtvis ansågo landets barn, att deras konung var världens störste härskare.
Vapenlösa, hjälplösa, öfvergifna af sitt folk befunno sig bröderna i en rasande skaras våld. Men de hade blifvit uppfostrade i tron på Kristus och visste, att om de också måste förlora sitt lif, så var han dem nära och skulle taga deras själ upp till sig i himmelen. "Herre Jesus, förbarma dig öfver våra själar!" utropade därför Frumentius och slöt sin lille bror hårdt i famnen.
"Jo, vi skola ej glömma, att Gud är här likaväl som i Tyrus." "Ja, visst, han är öfverallt!" svarade Edesius, som nu var riktigt vaken. "Då behöfva vi ej frukta någonting. Han skall vara med oss och beskydda oss." "Men han kan ju tillåta dem att döda oss?" "Nej, det skall han icke. Men vi skola lita fast på honom och bedja till honom i Jesu Kristi namn", svarade Frumentius allvarsamt.
Han var också verkligen en betydande man, som med ovanlig klokhet regerade icke blott sitt eget land, utan ock sträckte sin spira öfver de kringboende stammarna. När Frumentius blifvit fullkomligt mäktig landets språk, roade det konungen att ofta samtala med honom och låta honom berätta om den civiliserade världens under.
"Men jag hoppas att det inte må gå så långt med oss", tillade han. "Tänk, Frumentius, om de skulle bränna oss lefvande." "Jag tror inte vi behöfva frukta för det. Det är möjligt att de göra oss till slafvar, men jag tror inte, att de ändå skola behandla oss illa." "Jag har också tänkt på det", svarade Edesius, till hälften lättad, till hälften bedröfvad.
Ja, Frumentius tyckte till och med, att de svarta ansiktena uttryckte mer förvåning än fiendskap, och ett tyst hopp började smyga sig in i hans själ. Då lade sig plötsligt en stor, stark hand på hans axel och vände honom mot skogen, medan den andra handen befallande visade honom framåt. Gossarne förstodo väl, att man tänkte föra dem inåt landet, och för dem fanns ingen annan utväg än att lyda.
Frumentius var dock nära att förlora sin sinnesnärvaro en gång, när han plötsligt förnam ett skarpt bett af små hvassa tänder i den obetäckta delen af sin ena fot. När han förskräckt ryckte till och såg ned, log ett litet rundt ansikte, svart som ebenholz, emot honom.
Dagens Ord
Andra Tittar