United States or Switzerland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Kom in i detta sinne; Åt dig helt anbefalldt, Fast mörker är där inne Och det är tomt och kallt. Det kan sig själft ej lysa; Ack, finge det dig hysa, Hur olikt blef då allt! Jag ser, hur jorden prålar Med örter utan tal; Ej dröjde solens strålar, Fast vinter låg i dal; De skyndade att komma, Och straxt sågs marken blomma, Som nyss var tom och sval.
Det är således mot maneret, mot det arbiträra, onaturliga, icke inspirerade, som parodien spelar med all oskuld och utan att förstöra annat än det, som i sig själft innebär en förstöring och som desto ögonskenligare upphäfves, ju mer det befordras.
Men lika naturligt är det, att, såsom lifvet till sitt väsende är oberoende af dolk och svärd, också det harmoniska i sig själft icke subordinerar under det parodiska förvändandet.
Fältet står alltid öppet för det, eller för hvilken som helst annan metall att bevisa sig bättre passa som värdebasis. Om silfver finge högre värde i handeln och visade ett stadigare pris än guld, så skulle det snart uttränga guldet. Hvarför icke ge metallen den ställning, som den kan vinna i ärlig täflan? Guldet behöfver icke »blåsas upp» af lagstiftningen det talar för sig själft.
I dramat måste hvarje handling, hvarje ord, så att säga, innebära fröet till ett kommande, som hastigt och följdrätt därur utvecklas för att vidare själft i sin ordning alstra ett därpå följande; här syftar allt i öfvervägande mån på det förflutna och rör sig i minnen.
Gif akt på att till »pengar» alltid det väljes, som minst fluktuerar i pris, det som är mest användt och efterfrågadt, och som har värde i sig själft. »Pengar» är endast ett ord, som betecknar den artikel, hvilken användes somn grundartikel vid utbyte mot andra artiklar.
"Min värdinna", så hon sade, "ni förlåter, Att jag slöser edra skatter, Men jag älskar blommor, ger åt vänner gärna, Som jag äfven tar af vänner, Allt, som äger af sig själft sitt hela värde, Utan flärd och svek på ytan." Det blef tystnad, under tystnad hann man slottet; Ur dess portar då med jubel Trädde fram en mänskoskara, festligt smyckad, Så furstinnan det förordnat.
Jag behöfver knappast säga att han var en ung gentleman, med aktning för sig själf, den förkroppsligade hedern, ur stånd till något lågt eller simpelt; i få ord, ett mönster för en ung man och, naturligtvis, fattig det säger sig själft. Den unge mannen blef eftersänd, och millionären sade honom, att han skulle gärna vilja anställa honom i sin affär, om han hade lust att göra ett försök.
Stode detta högst, Då kunde stigens myra, som du trampar på, Anklaga dig och yrka på förnärmad rätt. Men sådan är den höge ordnarns mening ej. Det mindre måste vika för det större, allt Har denna lag. Betrakta offerdjuret där! Det sköflar nu den buske, där det bundet står, Och är bestämdt att falla själft för ditt behof.
Mig förefalla dessa sista sidor att vara något af det vackraste jag läst på bra länge. Det är en offerceremoni den gamle utför. Han dräpte sin syster, han är femtio år senare redo att upprepa sin handling. Den kräfves af hans åskådning; han fullbordar den under bön och åkallan. Kanske känner han det så likt människorna i den antika tragedien att en försoning är nödvändig, om makterna skola blidkas och förbannelsen lyftas bort från dem, som drabbas af skuldens följder utan att själfva vara skyldiga. Med varsammaste hand har författarinnan bredt öfver scenen en förunderlig stämning af tragisk poesi. Ja, här har ett öde fullbordats; här har Ödet själft spelat med och länkat händelserna, och människorna ha fått föröda människors lif, i