Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 19 september 2025
Därför lyssnade alla med vördnad och andakt, när de berättade om sin kristna tro. Åren gingo. Frumentius mognade till man, och den ljuslockige Edesius växte upp till en blomstrande yngling.
Äfven de båda bröderna hade säkerligen fått dela samma öde, om de icke gått in i skogen för att samvetsgrant läsa sina läxor för dagen och därigenom uppfylla sitt löfte till onkeln. De sutto nu länge tysta, försänkta i sorgsna tankar, så länge, att den lilles ögonlock småningom började falla ihop. "Broder!" hviskade Frumentius. Den lille for upp förskräckt. "Hvad vill du?" frågade han ängsligt.
Ännu alltid menar jag mig se min moders och mina systrars hulda anleten för mina ögon både vakande och i drömmen. Jag minns så väl marmorportalen till vårt hus, de glittrande springbrunnarna på den skuggiga gården och trädgårdens mjuka, grönskande gräsmatta. O, att min dröm en gång kunde blifva verklighet!" "Men tror du, att du kan återfinna allt detta oförändradt?" frågade Frumentius sorgset.
Hans trogna vänner förstodo detta och öfvervägde saken sinsemellan. "Ser det icke ut, som om Gud nu ändtligen ville uppfylla vårt hjärtas önskan, Frumentius?" sade den yngre brodern en dag med bäfvande stämma. "Aldrig under alla dessa år har jag upphört att känna längtan efter hemmet, och ibland har jag längtat såsom en försmäktande trånar efter den porlande källan.
Så kom det sig, att Edesius lämnade de svartes världsdel och bosatte sig i sin fädernestad Tyrus, där han med tiden blef en ansedd präst. Frumentius däremot stannade kvar hos det hedniska folket, som visade honom den största kärlek och förtroende, och hvilket folk äfven han lärt sig älska och värdera. Åter förgingo många år.
Vi äro de enda fångarna", fortfor Frumentius, och gossarnes tårar började flöda på nytt. "Kunna de icke hafva undkommit i båtar?" frågade Edesius. Frumentius skakade sorgset på hufvudet men svarade intet. Hans fruktan var blott allt för väl grundad. Alla de resande hade öfverfallits och dödats.
De stackars gossarnes fasa nådde sin höjd, när de fingo se den pälsbrämade kappan, som deras onkel burit, på den störste och starkaste vildens arm. Denne tycktes med stor belåtenhet visa henne för den första skarans anförare. Denne släpade nu fram de förskrämda små fångarne, och Frumentius tänkte icke annat, än att han skulle utlämna dem till deras onkels mördare och få kappan i utbyte.
Af gossarnes likhet med hvarandra kunde man sluta till att de voro bröder, men den äldste hade mörkt hår och bredare panna samt mera kraftig hållning. Den lille, ett vackert, ljuslockigt barn, kunde knappt styra sin otålighet. "Land, land!" ropade han förtjust och hoppade omkring på en fot i sänder. "Åh, hvilket härligt land! Ser du Frumentius, den vackra viken därborta?
Dagens Ord
Andra Tittar