Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 5 september 2025
Hassans maka hörde sorgsen detta, Vände sig till svaternas förnämste: "Låt, o broder, svater här och hästar Stanna litet vid den kära porten, Medan mina små en skänk jag bringar." Och de höllo vid den kära porten, Och hon gaf de arma barnen skänker: Guldbesydda skor åt sina gossar, Sina flickor långa, rika dräkter, Åt sitt spenbarn i förlåtna vaggan Gaf hon för en framtids dar en tröja.
Så hon sade; och glad bortskyndade tärnan till kvällens Nöjen, och ensam blef med sitt barn den bedröfvade modren. Tyst satt länge den ädla och lät sin irrande tanke Hopplös svärma omkring, än lockad af flyktade fröjder, Än af en framtids anade kval, blott stundom till stilla ` Klagan förledd, då hon sjöng att söfva den vaknande späda.
Om längre med ert trots ni retar oss, skall amiralen de af edra vänner, som följa oss från Kastelholm som fångar, halshugga låta och till er varnagel fastspika deras hufvuden på pålar midt i er egen åsyn, för att så från blodig talarstol för er predika med skräckfull död er egen framtids dom. Betänken er! Det gäller deras lif. JOHAN FLEMING. Hvad grymt ha de väl gjort, så grymt att straffas!
Och därför skakas han sen många år Af grafvens namn, hvar gång han det måst höra, Och därför bränner i hans själ dess sår, Och därför reser sig af harm hans hår, När ljudet Sveaborg blott når hans öra. Det var en vinterafton, mörk och sen. Den gamle, utan minnens skuld och utan En framtids fruktan, satt vid brasans sken Och hörde lugn, hur stormen ute hven Och dref i bistra skurar snö mot rutan.
Ljufva källor och vattensprång, Sjungen gladt om en framtids dar, Att jag glömmer den tid, som var, Glömmer lifvet med kval och lek, Glömmer den, som min trohet svek! Sjungen, bäckar, min bröllopssång! Ljufva källor och vattensprång, Sjungen ömt ur min egen själ Åt den falske ett långt farväl!
Och fördes vi att bo i glans Bland guldmoln i det blå, Och blef vårt lif en stjärnedans, Där tår ej göts, där suck ej fanns, Till detta arma land ändå Vår längtan skulle stå. O land, du tusen sjöars land, Där sång och trohet byggt, Där lifvets hat oss gett en strand, Vår forntids land, vår framtids land, Var för din fattigdom ej skyggt, Var fritt, var gladt, var tryggt!
Sakta vandrade den gamle hän, Långsamt stapplande på stigen fram; I hans inre lekte tankar dock Med en anad framtids gyllne dar. Så den dunkla lunden nådde han. När Nadeschda honom vandra såg, Följde hennes blick hans tysta färd, Tills emellan gröna björkars löf Sista skymten af hans dräkt försvann.
O fosterland; hvem spanar dina öden? Förborgadt är, om lyckan eller nöden En gång skall röjas i din framtids drag, Men hur du jublar då, men hur du klagar, Skall ständigt dock bland dina skönsta dagar Du minnas denna, minnas Döbelns dag. Senare samlingen. Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann, Vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man.
Dagens Ord
Andra Tittar