United States or Zambia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Redan som gosse skref han ett och annat sagospel och kände sig litet "stor på", när någon stadsbo gaf honom ett uppmuntrande ord, men fällde bittra tårar, när gatpojkarne pekade finger åt honom och kallade honom "komediskrifvaren". Sedan Hans Christian konfirmerats, gick han till fots till Köpenhamn för att i den stora staden skapa sin lycka såsom skådespelare. Men härtill dugde han ej.
Då tog en av de lagkloke till orda och sade till honom: »Mästare, när du så talar, skymfar du också oss.» Han svarade: »Ja, ve ock eder, I lagkloke, som på människorna läggen bördor, svåra att bära, men själva icke viljen med ett enda finger röra vid de bördorna! Ve eder, I som byggen upp profeternas gravar, deras som edra fäder dräpte!
Sedan skall han gå ut till altaret som står inför HERRENS ansikte och bringa försoning för det; han skall taga av tjurens blod och av bockens blod och stryka på altarets horn runt omkring, och han skall stänka blodet därpå med sitt finger sju gånger, och rena och helga det från Israels barns orenheter.
Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret in förbi den mönstrande dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng min stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle erfara sanningen, att många voro kallade men få utkorade.
Den kväll, jag gav dig den lilla ringen, som ... som du icke bär på ditt finger ... Karmides, var har du ringen? Här, på mitt hjärta, svarade Karmides och drog honom upp ur sin barm. Ack, förlåt mig! Jag ville övertyga mig, att du hade förvarat honom, fortfor flickan med glädjestrålande ansikte. Men jag ville säga dig, att samma kväll drömde jag, att vi alltid finge vara tillsammans.
Då musiken tystnat, hördes ett enstaka »bra!» Folket vände sig om; man såg på varandra och fnissade; barnen, som alltid äro hjärtlösa, skrattade högt och pekade finger åt den gamle mannen, ty det var han som, nog barn att ej kunna lägga band på sina känslor, givit sitt högljudda bifall tillkänna.
Och han grep länsmans hand och ritade med skälvande finger sitt tecken i dess insida. Men länsman knuffade honom ifrån sig. Nu har han skrivit i alla fall. Behövs det bomärke, så kan det tillfogas. Och han fortfor, läsande: Lars Larsson i Sutre. Båda ha gått i borgen som för egen skuld. Säg mig, gästgivare, brukar han skriva Larsson i ett ord eller i två? I två ord, svarade gästgivarn.
Han blev stående utanför dörren och lyssnade för att höra, när hans mor föll i golvet. Men han hörde ej någon duns. När han till sist släpptes in, låg hon alldeles som förr i sängen. Han vågade ingenting säga. Han hade fått tillsägelse att hålla sig mycket tyst. Han blev stående ett stycke från sjukbädden och sneglade på sin mor med ett finger i munnen.
Och han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och sedan slakta det till syndoffer på samma plats där man slaktar brännoffersdjuren. Och prästen skall taga något av syndoffrets blod på sitt finger och stryka på brännoffersaltarets horn; men allt det övriga blodet skall han gjuta ut vid foten av altaret.
Peka finger åt honom, eller tala ett ord till honom, och du skall få se att han ställer sin mun på vidgafvel för att skratta. Hvad bryr han sig om sorgen? Dertill är han för klok. Dags nog blir att gråta när man får tänder, menar Edvard". "Ja, sen J, jag har lefvat länge, jag har sett verlden, och alltid har jag sett, att det icke är olyckorna, som plåga menniskan.