Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 9 november 2025
För Guds skull berätta vad du menar! Ja, det är allt något att berätta, kanske. Jag var ute en Michaelikväll med min mor: det var mot hösten och blåste, och hennes hår for kring huvan. I förtvivlan sprang hon upp åt den stora stadsbron, som går över Lidan hemma i vår stad; jag var då femton år, och sprang efter. Jag tänkte att hon i sin rysliga vånda skulle hoppa ned i vattnet.
Bedrag mig icke, sade Singoalla bedjande, tala icke så, att jag än en gäng omfattar förhoppningar, som sedan svikas och efterlämna vrede och förtvivlan! Villades jag ej av dina ord, då Sorgbarn första gången förde dig till mig? Jag trodde, att du älskade mig alltid, och att det var din sällhet att skåda mig. Då beslöt jag uppsöka dig. Men du ryste vid min åsyn och vredgades och ville döda mig.
Singoalla lutade sig över honom och strök hans lockar. Erland, sade hon, vi se varandra nu för sista gången på jorden. Farväl, min älskade! Får jag dö? Nej, svarade Singoalla. Jag ämnade väl i afton döda dig, men då var jag svart i min själ av vrede och förtvivlan. Nu skall du leva, Erland, för din maka och din son.
Nu sjuk och svag, som hon var hade hon en nästan panisk skräck för att möta förebråelsen och domen i hans blick. Men dagen därpå kunde det icke undgås. Monsieur de Châteauneuf lät fråga, om Mademoiselle de La Feuillade kände sig frisk nog att taga emot honom. Edmée svarade i förtvivlan strax ja.
Det första förtroendet, som Eusebia skänkte Klemens, följdes snart av andra, som rörde henne än närmare. Det hände stundom, att han träffade henne i ett mycket upprört tillstånd. Hon hade då under dagens lopp givit vika för sitt häftiga lynne och var nu offer för en ånger, som nästan gränsade till förtvivlan. Klemens måste uppbjuda allt för att trösta henne.
Jag var nära att kvävas av förtvivlan och i en vanvettig ström av ord och förebråelser bekände jag för min mor hela sanningen. Hon blev till en början ganska förbluffad och nedslagen. Men hon sa: Mitt ord till Nathan Speibach kan jag inte rygga. Inte heller kan jag taga tillbaka vad jag sagt om Judit.
Men när de andra sovo, kröp han fram till henne över golvet och tiggde om kärlek och kysste hennes kjortel och böjde sig ned framför henne i halmen, som hade han bara begärt, att hon skulle trampa på honom. Mitt i sin olycka fylldes han också av svindlande lycka och det spelade och sjöng i hans stackars rolösa hjärta. Han levde i en yra av glädje och förtvivlan.
Hans farmor hade kallat honom högfärdig och fåfäng och falsk. Var det inte han , som gjorde allt för att bli en god mänska, för att träda fram med den rätta sinnesförfattningen? Och så kommo de med silverpjäser och skräddare! Var det ingen, som förstod honom? Han satte sig vid skrivbordet, med huvudet i händerna, i en dov vrede och trött förtvivlan.
Då följer en ånger, som ingen filosofisk tanke kan avvända från förtvivlan och evigt fördärv. Tarvas ej för dem den fulla vissheten om en personlig förlossare, som även för deras skull, för att även deras synder skola förlåtas, burit Guds vrede och lagens förbannelse?
Men aldrig skulle jag få ett svar på denna fråga, aldrig skulle hon vakna upp ur denna dvala, och med förtvivlan i hjärtat skulle jag en gång vända mig mot det nya liv, som väntade mig utan henne. Så sökte jag i aningen följa den väg, hennes tankar togo, medan hon längre och längre gled in i dödens våld.
Dagens Ord
Andra Tittar