United States or Portugal ? Vote for the TOP Country of the Week !
I öfrigt torde mitt uppriktiga erkännande, att äfven med förutsättning af fullkomlig riktighet och sanning i det, som här ofvan blifvit yttradt, min dikt dock kan sakna allt högre värde, freda mig för misstankar att af fåfänga och granntyckthet hafva uppträdt för att fäkta för en sak, som på sätt och vis är min egen.
Då vi hundar komma bort från våra husbönder, på någon gata, eller i någon park, så finna vi dem genom deras lukt inte genom vår egen, som människorna äro nog fåfänga att tro. Och vi hjälpa varandra. Om vi möta en hund, fråga vi: Lukt av dålig tvål, andra klassens badstu, skosmörja, biff med lök i närheten?
Minst en gång i månaden sände han henne fribiljetter till aftnar, då han själf spelade, och dagen efter hörsammade han gärna hennes inbjudning till en enkel hvardagsmiddag. Han visste, att hon då skulle slakta den gödda kalfven till hans ära och brygga starka drycker åt hans fåfänga.
Och solen skymdes af moln, men rosen sörjde ej, ty hon egde sin doft, och stormen brusade ikring henne och skakade hennes blad, men hon härjades icke deraf, ty hon var frisk i sitt inre; och fjäriln gäckade hennes kärlek, men ännu lefde i hennes inre det lif som utvecklade doft och fägring. Men kom så en mask, den kröp allt närmare och sade: Du egenkära, du fåfänga!
Denna kärlek har aldrig lefvat, derför kännes der icke en ryckning när hon låtsade att den dog. Det är kanske sårad fåfänga, egoism. Ja, ja, jag vet det allt, allt. Men jag är en menniska och jag måste känna enligt min egen natur, icke efter normalplanen. Jag kan icke förlåta henne. Jag känner mig som en hedning i hvars helgedom en främling smugit sig in med skor på fötterna.
Intet är sannare än det, att, som regel, den »allsmäktige dollarn», då den i millioner testamenteras till söner och döttrar, visar sig vara en »allsmäktig förbannelse». Det är icke sitt barns bästa millionären tänker på, när han gör sitt testamente det är sin egen fåfänga.
Hon hade alltifrån början låtsat som om hon utmärkt väl kände till William Zimmermanns literära produktion. »Hvad vill ni jag skulle säga? Jag vet ju hur fåfänga herrar författare äro.» »Än sen? Hvem har bedt er fjeska för min fåfänga?» »Det roade mig nu.» »Och man ska' göra allt hvad som roar en?» »Ja.» »Det ska' jag komma ihåg.»
Det föreföll honom till sist, att han var så liten, att han kunde sitta gömd i hennes knä... Han lämnade henne alldeles förgråten. Hon hade talat med honom oavbrutet. Han visste knappast vad hon sagt annat än om Gud och vår Herre Frälsaren och om det enda viktiga här i livet: att rädda sin själ, att bevara den undan världens fåfänga och prål och glitter. Han bara storgrät.
Han angriper på flera ställen dem, som i sin löjliga fåfänga föredrogo det utländska framför »faderlandet». Om hans smak är bizarr, är den visserligen ej sämre än Dahlstjernas. Om språket hos honom är inkorrekt och inkonseqvent, är det ej mycket bättre behandladt hos Spegel.
Kom så en snigel krypande: "Usch, ni dumma blommor, hur kan ni tro att solen vill ha er att blomstra. Nytta, nytta ska ni göra, och håll man vackert inne med all grannlåt och fåfänga". Och blommorna bjödo till, allt hvad de förmådde, att krympa ihop sina knoppar, och vågade ej låta sin fägring sticka fram af fruktan att det skulle vara orätt.