United States or Eritrea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men utanför grottan glimma Assims ögon. Han skär tänderna av smärta. Han vill Singoallas lycka, men för honom, den förskjutne, att se denna lycka! Bättre vore det för honom att dö i eld. Singoalla för sin hand över Erlands ansikte; hon frågar viskande, med tårfyllda ögon, ömma, underliga frågor: Vi är du så blek, Erland? Varför vissnade dina kinders rosor? Vart flydde din ungdom?
Han kände sig som en förbrytare. Hon stod utanför, modern, blek och förstörd. Hvad hade hon att göra? Det älskade barnet stod då ej att rädda. Han var då så hemfallen åt denna last, att han kunde för den begå ännu flera förbrytelser. Stjäla. Dölja undan det stulna och hvem vet, kanske också ljuga.
Det var en stilla glädje att minnas sådana sorglösa och oskyldiga timmar. Men människan blir till sist van vid glädjen, så att hon icke märker den; endast all oro märker hon. Därför märkte han vida mer de småsår, som han fick av andra skönheter. Jungfru Lindelöv blev för honom en tyst och blek ande, som med sitt framåtsträckta huvud följde honom och vakade över hans väg.
Betänka då ej karlarne sjelfva, att de endast skulle förlora på rättigheten att idka studier. Hvad är mannens skönaste utmärkelse? Är det icke hans kraft, hans styrka! Nåväl, vill man göra honom till en blek bokmal, en usling. Det lär, väl då vara meningen, att vi qvinnor i stället skola bli soldater efter männen vilja bli qvinnor.
Hon visste nog hur klok han var, det var inte en fråga, som hon gjorde, hvarpå hon icke fick en hel föreläsning till svar. Mot hösten blef han ännu flitigare, han vakade om nätterna, magrade och gick blek om näsan omkring i rummen med en lång pipa, som osade fin herrskapstobak. En dag for han till staden, var borta en vecka och återkom med en lyra i den hvita mössan. Nu blef det en glädje.
Ett svårt hostanfall afbröt honom och då det var öfver, nästan dignade han ned på en stol, så blek och dödstrött, att Hanna ryste. Skulle han dö här och hade hon dödat honom? Se här, drick litet vatten! sade hon och räckte honom glaset. Hans hand skakade, då han mottog det. Tack! sade han. Det är kanske första och sista gången du bjuder mig en dryck.
Nej, sade hon med ett skyggt, hjälplöst ögonkast, nej, ni hör ju att jag har sorg! Tomas släppte henne, det var mot hans vilja, men han kände att det var nödvändigt. Hon var verkligen också blek och förgråten och hade röda kanter kring ögonen. Och hon hade blivit gammal, han såg det nu... så gammal hon hade blivit... så gammal och vissen...
Gusten Sörman ställde sig framför honom och gestikulerade. Han var blek och mager med blånader under ögonen. Men elegant som alltid! En blåsvart skiftande halsduk pöste och glänste som krävan på en kroppertduva, och i halsduken glittrade faster Mimmis nål. Ja, du ser, hur det är. Mor t.ex. Hon har aldrig haft något starkt huvud och fars olycka knäckte henne.
Han höll ett brev i handen och stirrade på det, blek av sinnesrörelse. Han trodde icke sina ögon. Det var samma kära, förställda handstil på kuvertet, som han så väl kände till från de många gånger lästa och omlästa små biljetterna sedan början av sommaren. Vad kunde hon ha att säga honom?
Träden kunna blåsa omkull på alla vägar, svarade hon. Hon hade likväl blivit blek. Stormen hindrade dem att tala. De kunde knappast andas, medan de långsamt arbetade sig upp för branten av den kulle, där tornet stod. Det var ett gammalt förfallet vattentorn, vars roströda mur visade gapande svarta hål efter tegelstenar, som bitvis eller helt och hållet fallit bort.