Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 11 september 2025
Kom, Edmée. Du har rätt. Så länge livet, livets arbete och möjligheter ännu äro våra, så är det egentligen ingen nöd. De gingo ett par slag fram och tillbaka genom det stora rummet tysta han höll armen om hennes skuldra. Och på uttrycket i hans ansikte kunde hon se, hur han småningom föll tillbaka i sina förra tankar.
Men ynglingen steg fram och höjde armen Och ref sin slitna gråa tröja opp. Då lyste fram ett blottadt sår ur barmen, Och frisk en ström af blod i dagen lopp. "Det fick jag, herr genral, här nyss i striden.
Men länsman lättade endast så pass på armen, att han kunde läsa: Karl, Viktor, Anton, Kling. Det är jag! ropade Träsken, sprang fram. Vad nu då? Karl Viktor Anton Kling, det är jag. Men jag skriver aldrig mitt namn. Jag tecknar bomärke. Nog för jag kan skriva. Men jag tecknar bomärke. Så här ska länsman se, så här
Men han hejdades redan i porten. »Njanian» med de väldiga armarne i sidan tog honom i armen och vände om honom, ledde honom ut på gatan, som om han varit en vante.
Han slog snuset från doktorns rockuppslag och tog honom under armen. Nu ska du följa mig upp till Backarna. Det späker köttet att gå i värmen. Har bror hört, att svärfar sålt fabrikstomten till Hagelinarna? De ska bygga sig ett bönhus. Men om de uppbyggde Herrens tempel i sina hjärtan, vore det bättre. De prutade oskäligt och girighet är synd.
"Hvad kan en så'n här liten karl tänka på då han ser så undersam ut?" frågade hon och gick leende fram till barnen där de stodo vid dörren. "Maglena säg", började Månke. "Tig då Månke", varnade Ante och nöp brodern i armen rätt kännbart.
Denna gång lemnade han sjukhuset ännu mer modstulen än förra gången, icke till fots på landsvägen med rensel och vandringslust, utan med kryckor och en hjertebörda, som tryckte honom nästan till jorden. Det var vid den tiden Leena, alltjemt lika tyst och stilla, satt inne i skräddarens stuga med sitt andra lilla barn på armen.
Efter att ha utbytt några ord med kapten gick jag fram åt skansen för att få ostörd läsa hennes brev. Omöjligt! Jag blev tilltalad av första styrmannen. Då gick jag ut på bogsprötet, satte mig på eselhuvudet och med armen örn förstängstaget började jag läsa. Det svartnade för ögonen, jag läste om och om igen! Jag kysste brevet, jag kysste kuvertet om och om igen!
Man sport, att en fientlig trupp vill öfver älfven där." "Och, herre", talte han till den, som förde folket an, "Rif bron, om ni det kan; om ej, så slåss till sista man! Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg. Ni skall få hjälp, genralen själf, han, ilar hit, var trygg!" Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned, När högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.
Den gamle Drufva, han spände sin blick: "Det där klang stål! De orden, herre, de slogo ej klick, De råkte mål. Så må jag kalla er vek ej mer, Men tacka Gud, att han gett mig er, Ty hjärtat är det, ej armen, Till slut dock, som kraften ger." Snart ljödo kanonerna, ynglingen stred Sin första strid. Hans folk, svårt härjadt, till flykt sig spred, Han själf höll vid.
Dagens Ord
Andra Tittar