Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 20 september 2025
Nu skulle man, efter allt som hade händt, tro, att vetenskapen med öppna armar hade mottagit furst Novaja-Golfas enkla och slående bevis för sina påståenden. Den, som tror detta, känner ej vår moderna vetenskap ett dugg. Densamma sade naturligtvis: »Men, är ni säker på, att icke någon har glömt kvar ett isstycke i temperaturmätaren?»
Lyyli, gråt inte, liten gå nu in, Antti, jag är alldeles uppgifven. Så talade jag full af förtviflan och idkeligen vyssjande Lyyli på mina armar. Antti stod ännu där, han uppfattade icke rätt hvad det gälde. Hvad? Har Agnes har fröken Verther redan kommit? Ja, ja, gå fort. Jag vet inte huru jag skall reda mig. Mari är också ute. Och barnen se så här ut?
Att den bofasta befolkningen endast helt långsamt ökas, är för öfrigt närmast en följd af, att en obegränsad jordafsöndring hvarken kan eller får ega rum; öfverskottet utgöres derför af den lösa hemlösa, egendomslösa, tyvärr också i viss mån rättslösa arbetarebefolkningen; och då denna fåfängt utbjudit sina armar åt jordbruket, har den ej någon annan utväg än att vända sig till industrien och handeln.
Då likväl jordbruket sysselsätter mångfaldigt flera armar än industri och handel tillsammantagna, är det klart, att ett tillskott, som på det förra vidsträcktare området endast visade sig som en obetydlig stigning, skall antaga karakteren af en verklig öfversvämning, när det måste sammanpressas mellan de trängre bräddarne af industri och handel. Hvart skola dessa då taga vägen?
Anni var sjuk. Hon slöt under hela natten ej sina ögon, utan klagade och våndades i sin vagga. Modren satt och vakade hos henne, vaggade och sjöng. Allt emellan tog hon henne på sina armar och vyssade henne sakta; hon försökte bjuda henne bröstet, försökte trycka henne ömt till sig och lugna henne genom smekningar. Allt var förgäfves. Barnet vred sig och gret ständigt.
Stellan halvsprang vid sidan om honom med sin hand i hans. Endast farmor stannade kvar. Allt blev så tyst. Ibland togo hon och hans far honom i sina armar och gräto. Då grät också han. Då och då kommo några tanter. Ibland hade de konfekt med sig. Men de stannade ej så länge som förr. En dag for han med sin far och farmor i droska för att se den plats, där modern sov sin sista sömn. Det regnade.
Dessa ord mottogos först med överraskningens tystnad, därefter, från de avlägsnare delarne av kyrkan, där ingen kunde utpeka majestätsförbrytaren bland de andre, med ett tjut av harm och missnöje. Tjutet upprepades, när soldaterna på Annæus Domitius' vink lösgjorde de fångna atanasianerna, som, när de kände sig befriade, föllo i varandras armar och tackade Gud.
Min hustru hade, medan vi talade, rest sig upp och stod åter bredvid den lilla sängen. Mitt under samtalet hade hon märkt, att gossen rörde på sig. Hon lyfte upp honom, tog honom i sina armar på det trygga, värnande sätt, som endast mödrar kunna, och lade honom till bröstet.
Petros kände, huru den hemska dödskylan mer och mer utbredde sig i hans kropp. Hans ben och armar voro förlamade och känslolösa. Han vände sig till Eufemios och befallde honom med ord, som hans ansträngning endast kunde giva styrkan av en viskning, att frambära en spegel. Den svartlockige presbytern skyndade att efterkomma befallningen.
Barnen stodo ändå mol tysta lik en förskrämd skara af förvillade små lamm. Alla stirrade på de svarta, blänkande ögonen i den rödhåriga nacken, eller på mannens, till armbågen bara, håriga armar, som lyftes och sänktes med något glänsande hvasst han höll i de grofva, hopknutna händerna. "De är hundturken vi kommi till", hviskade Maglena, med tänderna klapprande af rädsla. "Då ät han opp oss!
Dagens Ord
Andra Tittar