United States or Morocco ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men inom hopen, som nyfikenheten lockat att följa, spred sig som en viskning ordet pesten, och åskådarne skingrades som agnar för vinden. Pater Henrik fattade korset, vandrade fram mellan döda och levande och planterade den heliga sinnebilden mitt på jämrens fält. Därefter spredo sig munkarne över svedjelandet för att rädda hednasjälar och lindra plågor.
Petros kände, huru den hemska dödskylan mer och mer utbredde sig i hans kropp. Hans ben och armar voro förlamade och känslolösa. Han vände sig till Eufemios och befallde honom med ord, som hans ansträngning endast kunde giva styrkan av en viskning, att frambära en spegel. Den svartlockige presbytern skyndade att efterkomma befallningen.
Du märkte, att han ville säga något, och då böjde du dig ned, inte sant? Så måste det ha gått till. Jag försökte att trycka örat till hans mun för att kunna höra, men det lät så svagt som en liten avlägsen viskning långt borta, långt nere från botten i en gruva. Men säg då ut det! Han yrade. Det är detsamma, men jag vill veta ordet. Är det oåterkalleligt din önskan, Valdemar? Oåterkalleligt.
Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning, När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna, då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp. En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
Han låter scenen stå ett ögonblick för att lufta den från markisinnans applåder och han låter Anatole också stå där förtvivlad. Nu när det blivit dödstyst och när en svag viskning, »nu kommer han» börjar höras, då inträder hertigen, långsamt, apropos, likgiltigt.
Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?
De förekommo henne som en maning att icke tveka, en vänlig viskning från havet, att dess famn stode öppen för att vyssa olyckliga hjärtan till ro. Hon ställde sina steg åt det håll, varifrån den manande sången nådde hennes öra. Utan att vara sedd av någon, stod hon snart på en av de breda marmortrappor, som förde till vattenbrynet.
Usling! gnisslade Magnus mellan tänderna, men rösten vid dörren fortsatte att skrika fram sin viskning. Och kvinnorna, herre, så de skrattade nyss! Jag menar ammorna och kvinnorna av folket. Och några av de förnäma. Alla de där, som annars brukade rycka på axlarna åt den fula junker Måns. Nu tycka de nog, att du borde vara rikets husbonde... Usling, säger du?
Och så spelade hon igen, precis som om hon hört Stellans stumma viskning. Han blygdes över sig själv, över att han gått och tänkt på Rose så som han gjort: för hennes brösts skull. Nu beundrade han henne. Han kände sig med ens så liten i jämförelse med henne. Hon hade visserligen ingen världsåskådning som han.
Stellan satt alldeles stilla. Heta tårar rullade nedför hans kinder, medan han bet tänderna samman över en viskning: Jag älskar dig, mamma, jag älskar dig Ja, å så dog hon. Stackars, stackars salig frun. Och ja vet inte, hur många gånger hon sa till mig: Varför ska jag dö så ung, Kerstin, varför ska jag dö Å så ba vi till Gud, sali frun å jag å ja läste för henne, när vi va ensamma