United States or Georgia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Petros kände, huru den hemska dödskylan mer och mer utbredde sig i hans kropp. Hans ben och armar voro förlamade och känslolösa. Han vände sig till Eufemios och befallde honom med ord, som hans ansträngning endast kunde giva styrkan av en viskning, att frambära en spegel. Den svartlockige presbytern skyndade att efterkomma befallningen.
Men då Klemens nedsatt korgen för att blanda sig med hopen, fattades han av en tanke, som förlamade hans beslut. Vid de förnyade ropen: giftblandare, kom han att tänka, att det var han, Klemens, som föregående afton burit föda och dryck till Simon. För Simon fanns det blott en måltid: aftonvarden. Det visste Klemens.
Vidare, vidare! utbrast biskopen och fattade den bredvid honom stående bägaren, vari hans läkare hade tillrett åt honom en med kryddor mängd läskedryck. Men han släppte bägaren åter och sade: Mina fingrar äro som förlamade. Jag börjar känna samma iskyla i händerna som i mina fötter. Vad betyda dessa tecken? ... Eufemios, för bägaren till min mun!
Endast en sak trodde han fullkomligt klar: förbindelsen med henne var i och med detta avbruten, han nästan kände avsky för henne, fast han visste att han bort känna mera avsky för sig själv. Men han kände också denna senare avsky, den var emellertid så stark att den förlamade i stället för att riva upp. Han kände sig icke misslyckad eller krossad utan dömd.
Han blev stående mitt på gården och kunde höra sitt hjärta slå i denna ödsliga tystnad. Det var som om han lämnats alldeles ensam i en obebodd värld. Bitterheten, som bröt fram ur honom, tycktes så överväldigande att den på samma gång upplöste och förlamade honom. Det var som om han samtidigt flutit bort och stelnat.
Under den allmänna bestörtning, som denna händelse väckte bland besättningen på slupen och som för några minuter förlamade hvarje dess åtgärd, flög lurendrejarens jakt med säker kosa in i den öppna sjön och framsväfvade som förut, omkringstänkt af skum och svallsjöar, på de höga vågorna. Den gamle stod med sin vanliga köld och trygghet vid rodret.
Ja, domine, svarade den tillfrågade med en djup bugning. Vi skola vid tillfälle lägga honom på sträckbänk. Här måste ännu finnas gömda skatter. Anteckna min tanke, Eusebius, så att vi icke glömma honom! ... Vad? Ären I förlamade eller huru? Kunnen I ej lyfta en så usel tyngd, I slavar? Osius, du nye Goliat, hjälp dem att öppna porten till underjorden!
Längre kommer jag ej. En gång, då jag återvänt efter min morgonpromenad, satt ett brevkort i facket alldeles vid min nyckel. Ett ögonblick greps jag av frestelsen att lösa gåtan genom att kasta en blick på kortet, men min goda ängel förlamade min hand just i samma sekund som en ung man trädde fram från sitt gömställe bakom dörren.
Hon tillslöt ögonen för att icke se den stapplande gestalten och öronen för att icke höra den hemska hostan. De letade sig ändå fram till hennes sinnen och förlamade hennes motståndskraft. Omärkligt, men säkert undergräfde de hennes beslut och väckte hos henne ett begär, som hon aldrig medvetet känt: begäret att få uppoffra sig helt och hållet för en lidande medmenniska.