Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 juni 2025
Ännu en gång gick Carlson till sängen, och vi tyckte då båda att vi hörde henne många gånger hviska om och om igen sakta, men ändå tydligt: aldrig, aldrig!... jag skref det aldrig, svär inte falskt!... Ni lofvade mig ju båda. Leena hörde knappt sin mans sista ord, hon satt och stirrade med ångestfulla blickar. Du skref väl inte, vill jag tro? frågade hon och såg honom rätt i ögonen.
Så lovar jag att kistan skall stå färdig närhelst fru borgmästarinnan behagar avsomna." Borgmästaren stirrade på Petrini och kippade efter andan, men innan han lyckats få fram ett ord slogs sängkammardörren upp, och där stod fru borgmästarinnan, klädd i sin vita nattdräkt, men med hälsans rosor på kinderna. "Kasta ut karlen, Albert!" skrek hon. "Ut med det nötet.
Sådan är tavlan, och denna hade mamma medtagit till det yttersta skäret bland andra tavlor och fotografier, med vilka hon prydde vårt nya sommarhem, och på en fotografi av denna tavla var det som Sven en gång stirrade, när han frågade mamma: »Vad är det?»
Men stundom kom det öfver honom ett gråtanfall, och vid dessa tillfällen kunde intet förmå honom att lemna stugan. Han satt då på sängen med händerna för ögonen. Anfallen räckte ett dygn eller så omkring. Sedan var han åter flyttbar. Hans ögon stirrade uttryckslöst framåt, han suckade och teg samt lät Kajsa leda sig dit hon ville.
Du har ju själv gått in på att betala barnuppfostringsbidrag så det är väl inget förtal. Nilenius tvärstannade, stirrade fnysande på Davids skor så att de röda, svullna ögonlocken låg som flanell över globerna. Utan att lyfta på huvudet sneglade han till under lugg på David med en hatfull blick.
En kväll satt de på mellandäck, Hartman med armbågarna stödda mot relingen. Hans ögon var mulna och han stirrade oavvänt utåt de grönskummiga, flitigt vandrande små sjöarna. Jag passade inte därute heller, sade han med torr, ihålig röst. Jag ville vara i fred, men jag har aldrig fått det aldrig fått det, upprepade han med hård bitterhet.
Försiktigt förande fötterna tog hon sig fram till hällkanten, där stigen brednade. Ett par famnar till och hon kunde se riskojan. Osedd se, ohörd höra. Hon dröjde en stund, stirrande framför sig. Och ju tommare hon stirrade, desto rödare blev hennes ansikte, rodnade ända upp över pannan, ända in i hårfästet.
Mina vände och vred på sig, skrapade sig med båda händerna i hufvudet och strök håret ur ögonen. "Stig upp! Vaknar inte Mina?" Ändtligen tycktes Mina börja förstå, att hon inte mer behöfdes här. Hon kom omsider på benen och vacklade mot dörren. Men Alma hejdade henne. "Dynan!" Mina vände sig om och stirrade på henne, utan att förstå något. Alma pekade på dynan.
Hur kom det sig, att han stod här i en trappuppgång i ett främmande hus och stirrade på en tom mur och icke kunde slita sig lös... Det hördes steg nere i trappan. En ung flickas steg. Det var Märta. Hon hade gått fort och var andfådd och varm. Hon hade en slät mörkblå vårdräkt och något rött siden i halsgropen.
Här stirrade han på Carlsson för att få några upplysningar om festens karaktär och ändamål, för han var redan fullständigt frånvarande, så att årstid, rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men Carlssons grinande ansikte gav ingen lösning på gåtan.
Dagens Ord
Andra Tittar