Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 juli 2025
Hans kropp skakade under stönande snyftningar, innan gråten bröt fram Han märkte ej ens, att dörren sakta öppnats och att hans farmor stack in huvudet och med förfäran åter försvann Tack vare den nya konfirmationskostymen hade Stellan åter kommit in i en period av häftiga gråtattacker, omväxlande med lika häftiga anfall av hat och helig vrede.
Mademoiselle de La Feuillade, sade han lugnande, med broderlig ömhet, låt mig följa er hem. Ni är sjuk, här är ej gott för er att vara. Hon skakade på huvudet.
Hon stängde dörrarna och kröp ihop under täcket, liksom för att dölja sig för hela verldens ögon. Och nu brast hon omsider i gråt och grät så häftigt, att hela kroppen skakade. Dynan och lakanet genomblöttes af hennes tårar, håret föll ner i långa lockar och klibbade sig vid den fuktiga pannan. Hon grät så länge, tills ögonen ej mer gåfvo några tårar och trakten under bröstet kändes alldeles tom.
Fru Möller sade till fru Davidson: Hon har verkligen utvecklat sig oerhört. Hon kommer att gå långt. Stellan skakade till ett slag, rös som i en plötslig frossa. Och liksom han för många, många år sedan i skymningen suttit inkrupen i gamla Kerstins kjolar och darrat inför hennes spökhistorier, så tiggde det nu också inom honom: mera, mera...
Hans hälsa hade varit dålig en tid. Nå, vi träffas väl något i morgon, sade han åt Hall och gick för att uppsöka sitt sällskap. I en soffa vid den motsatta väggen satt en godsägare och ledamot av Första kammaren och skrek mitt över salen, att han ville ha en svinkotlett. Två herrar av militäriskt snitt reste sig från ett bord i närheten för att gå; de skakade hand med Mortimer i förbigående.
Det är sant, sade hon, tonlöst. I sådana svåra stunder af en människas lif plägar det medföra lindring att få anförtro sig åt någon särskildt åt någon som fått det gudomliga kallet att tala tröstens ord. Hon skakade sitt hufvud: För mig är den vägen stängd. Jag är dömd att vandra i en labyrint utan ljus eller ledtråd. Ljus finns i Herrans heliga ord! Icke för mig. Jag har sökt, men intet funnit.
Grann var hon, den unga bruden, det var visst och sant. Hon var högväxt och ståtlig och bar guldkrona. Dess små blad af guld pinglade när hon rörde sig eller skakade hand och "tackade" alla byns stintor. De hade, just som sed var kommit med mjölk till risgrynsgröt och ostkaka. Rosor bar hon, bruden, rosor i krans om hufvudet, och i girland, från axeln neråt lifvet.
Kalle svarade först efter en stund: Slår di en tills rottingen går sönder i den här skolan? Dä vet ja inte. Ja har aldrig vatt mä om dä. Har du? Kalle skakade på huvudet: Nä, men i Malmö va dä en gång en pojke som fick klasstryk. Han sa dä gjorde ont. Skrek han? Kalle nickade: Han vrålade alldeles djävrigt. Det blev åter länge tyst. Till sist sade Stellan: Men dä ska inte vi göra.
Hon föll i mina armar, och en lång snyftning, som tycktes komma från ett enda bröst, skakade oss båda. »Vad det är synd om dig!» viskade hon. »Vad det är synd.» »Om mig?» Jag slet mig lös och såg upp. Ty det låg något i hennes röst, som fyllde mig med en aning, vilken jag icke ville låta stiga fram som tanke inom mig.
Dagens Ord
Andra Tittar