United States or Luxembourg ? Vote for the TOP Country of the Week !
Därefter hoppade hon upp i sängen, borrade huvudet i kuddarna och började storgråta. Hon hade fått D på sin kria "Om nådemedlen". Våren gick. På soliga dagar följde regn, och efter regnet lyste det åter upp.
I den gemensamma, väggfasta sängen vid spiseln sofvo ännu de små. Pekka tog en stol, steg upp på den och sträckte sig upp till taket, där det svarta, hårda brödet var uppträdt på spetten. Han bröt en stenhård barkblandad brödkaka, rödblå i ansiktet af ansträngning, delade den i tre lika stora bitar och lade dem på bordet.
Hon lät dem göra med sig hvad de ville, nöjd med att John ändtligen lemnade dem i ro och gick in till sig. Mina hade täckt öfver henne i sängen; der hade hon varmt och godt att vara. Hon såg på hur Mina sysslade i rummet, hur hon hängde upp hennes kläder, knöt ihop strumporna, skrufvade ner lampan och hemtade dricksvatten på nattduksbordet bredvid henne.
Sången tonade ut så vackert ibland gran och fur. Det var som om en liten änglahär dragit fram. Skogen lyssnade, höll andan. Inte ett ljud af gläfsande räf af hemskt tutande uf eller uggla. Endast barnens sång hördes. Ante sjöng med, starkt och högt. Han höll sina ögon anropande lyftade upp emot den tröstlöst dystra himmeln.
Lotta svarade inte. »Nu ska' maten riktigt smaka», fortsatte Lasse, »du har väl färskt kärnadt?» Hon dukade bordet: hårdt bröd och strömming, smör och filbunke, ett stort krus med svagdricka. Så gick hon till vaggan, tog upp den nyfödde, satte sig utan ett ord på sängen och lade barnet till sitt bröst. Lasse såg förvånad på. Så slog han handen i bordet och gaf till ett gapskratt.
Hans kamp som en facklas var Mot nattens stormar. För Hjalmars slag Han sjönk, och evigt för sången Var kallnad ynglingens barm. Den tredje var Clesamor, Till år den yngste, men tidigt sedd Bland män af Morven på dödars Af järn omblixtrade fält. Han kämpade vredens kamp, Hans blickar sprutade flammors hot, På blod af bleknade bröder Sitt svärd han förde till hämnd.
Han undrade om den gamle då mer än annars kände den tunga sorgen av att hans ende levande son inte kunde tro och känna frid. Men han sade ingenting, och när han läst slut och bedit högt gick han bort och lade sig på sängen med händerna knäppta över bröstet och ögonlocken slutna, mager, med urätet ansikte, stilla och vit som ett lik, medan juldagen kom svartgrå över barvinterbackarna och skogen.
Men han måtte ha klivit med rasande ben ur sängen, ty just när ångbåten gick förbi och han med bössan lyftad i luften skulle fyra av, klickade skottet. Kastande bössan i gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i stranden och svängde sin blåa bomullsnäsduk, hurrade och flåsade, men ingen svarade från båten; icke en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var försvunnen!
Dagens Ord
Andra Tittar