Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 september 2025
Rabulisterna å sin sida behandlade honom med en aktning, som gladde honom. De tycktes förstå, att han var bättre än de. De lyssnade till vad han hade att säga. Han skröt för dem en smula om sina leksaker och hur han hade det om somrarna på Särö. Bara för att komma dit tog det en hel natt, om man åkte hemifrån på eftermiddagen och en dag, om man åkte på dagen.
Ja, de ä Gud nåde mig tid han tänkte på di som har de fattigt också och som inte får allt de di pekar på. Ja, då ska han väl få de för denna gången å så för att han visar att han har hjärta i kroppen och inte ä som sin Kerstin hade tänkt säga: far, men hon hejdade sig. Han tackade ödmjukt och störtade nedför trappan. Rabulisterna väntade honom på trottoaren utanför porten.
Men då de förklarade detta vara ett av de svåraste etikettsbrott en mänska kunde begå, gjorde han dem till viljes. Det var endast Agust som yttrade sig om synen. Han sade: Va den ä liten! Under tiden stodo de kvinnliga rabulisterna ute på Lillegård, viskade indignerat med varandra och ropade till slut i korus: Vi ska tala om det för mor.
Han tvärstannade av skräck. Där, några steg ifrån honom, stodo alla rabulisterna. De stirrade på honom. Han stod som förstenad, medan hjärtat bultade i halsen på honom. Hur länge han stått så visste han inte. Plötsligen började han springa på nytt, rakt mot Kerstins dörr. Han snubblade i trappan, och de sista fyra trappstegen kravlade han sig upp på alla fyra.
Från sitt fönster kunde nämligen Stellan se ett stycke in i stallet. Efter en lyckad scen med Köttlund tänkte Stellan hela eftermiddagen på rabulisterna. Hur vågade de ? Och hur kunde de hitta på det? Han beundrade dem. Och han fruktade dem också, på grund av deras mod, styrka och uppfinningsrikedom. Nej, han skulle aldrig kunna göra det. Han skulle aldrig ha kunnat hitta på något sådant.
Mellan Storegård och gården till Lillehus, som var liten och trång, låg en lång gång, på ena sidan begränsad av änkefru Björkmans flygel, på den andra av en rad vedbodar. Denna förbindelseled på samma gång skrämde och lockade Stellan. Vid dess slut tog Lillegård vid. Där höllo rabulisterna till. Och det var de, som på samma gång skrämde och lockade honom.
Nu kände sig Stellan fullt tillfredsställd med sig själv. Hans mod hade ej heller undgått att göra ett visst intryck på rabulisterna. De diskuterade ofta saken. Eller rättare: det var Stellan, som ej tröttnade att bringa den på tal. Man lyckades aldrig komma till någon gemensam slutgiltig uppfattning i saken. Diskussionen upphörde alltid med samma stående argument.
Det låg fientlighet i luften. Man betraktade varandra med snabba snedblickar. Till slut sade Agust: Men vet du va en demstration ä? Dä vet ja visst dä. Säg dä då? Dä vill ja visst inte. Nu började rabulisterna känna sig en smula osäkra. Kanske han i alla fall visste det? Agust försökte lura ut, hur långt hans kunskap sträckte sig: Visste du att dä ska bli fanor? Dä visste ja visst dä.
Så gick han sakta mot Kerstins trappuppgång, medan han lämnade hästen på gården, och efter att ha knackat på hennes dörr och släppts in, gick han fram till fönstret för att undersöka effekten. Rabulisterna hade närmat sig hästen, böjde sig över den och sågo därefter upp mot Kerstins köksfönster. Stellan nickade åt dem, till tecken att han var vänligt sinnad. Men de tvekade ännu.
De sågo på honom... Tror ni inte? Ingen svarade. Ja ska visa er en annan da. Därmed tog han hästen och gick tillbaka upp till Kerstin. Han blev sittande i fönstret och betraktade rabulisterna. Han var inte rädd för dem längre. Och så blevo de vänner. Då och då tog han med sig en leksak, men han valde alltid med omsorg, en av de äldsta eller någon, han själv tröttnat på.
Dagens Ord
Andra Tittar