Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 september 2025
Han kommer in på Storegård nu. Stellan nickade. Han tog av sig skorna och bad Agust hålla dem. Agust gav honom några sista råd och upplysningar: Du ska va rapp i vänningarna. Dä där ska gå mä en sju djävra vänster. Stellan nickade på nytt och smög sig in i gången. Rabulisterna följde ej med. De hade inte förtroende för honom. Där låg gödselhögen, samlad, rund och hög.
Det var en våning lägre än Storehus, med små, kvadratiska fönster, grått till färgen, eftersom det aldrig nykalkades, men med kritvita fläckar, där den avfallna rappningen lagats. I Lillehus funnos bostäder om ett rum och kök, där arbetare från den mekaniska verkstaden trängt sig samman med sina barnrika familjer. I Storehus kallades denna befolkning rabulisterna.
Han fick ett wienerbröd och tre karameller för att ja skulle få va mä? Men nu bröt indignationen fram ur Agust: Dä va en djävra lögn. Ja sa aldrig att du skulle få va mä, men ja sa att ja skulle fråga de andra. Sa ja inte dä va? Han vände sig om i ledet till de andra rabulisterna från Lillegård, som nickade bekräftande.
Ja, men visste du att dä skulle bli tal på excisfältet för oss sossalister? Dä visste ja visst dä. Ja, men visste du att dä skulle bli musik? Dä visste ja visst dä. Dä ska bli regementsmusik. Rabulisterna sågo på varandra. Vem har sagt dä? Dä har pappa sagt. Men nu hoppade Agust jämfota av glädje. Till slut måste han göra vallstupstående mot väggen för att få utlopp åt sin glädje.
Då rabulisten lyssnat tillräckligt länge, störtade han plötsligen fram till gödselhögen, sparkade omkring i den och försvann tillbaka i gången. Då Köttlund kom ut igen med kärran och grepen och såg förödelsen, blev han stående en lång stund. Så började han svära, haltade in på Lillegård under förfärliga hotelser och fann den folktom. Rabulisterna voro för länge sedan långt borta i smalgatan.
För där ä rabulisterna och de ä så stygga. Ja, det ordnar sig nog. Ja, men ä dä riktigt säkert, för då vill ja inte. Ja, det är riktigt säkert. Det blir nog råd med den saken. Men saken blev aldrig ordnad på ett tillfredsställande sätt. Efter ett par gånger vägrade Ida helt enkelt att följa honom över till Lillegård.
När klockan ringde, rusade han mot dörren, utan att som de andra sakta resa sig upp och buga. Han fick till straff sitta kvar fem minuter. Han sprang hem, som om det gällt livet och störtade direkt in på Lillegård. Den var tom. Rabulisterna hade inte kommit hem från skolan ännu. Han satte sig att vänta på tröskeln till Kerstins trappuppgång. Men han hade ingen ro.
Sedan han kommit i skolan hade han nästan glömt rabulisterna. De existerade för honom ungefär med samma styrka som mänskoätare för en person i Skåne: man vet att de finnas, men de äro så långt borta. Någon tid efter upplösandet av föreningen "Svenska hjältar och riddersmän eller Sju rum och kök" tvingades emellertid Stellan att göra rabulisternas personliga bekantskap.
Han skulle inte få lov att vara med, han som marscherade mycke bättre än rabulisterna. Han kände sig så maktlös, så hopplöst övergiven... Hela tiden i skolan dagen efter tänkte han bara på detta enda: hur skulle han få lov att vara med och gå i demstration med fanor och musik liksom rabulisterna? Plötsligen, den sista timmen, fick han en idé. Han skulle be rabulistpojkarna.
Ibland kunde det också hända, att rabulisterna gjorde visit in på Storegård. Det var när kusken gått sin väg och stängt stalldörrarna. Och eftersom Stellan aldrig vågade vara på gården, när kusken inte fanns inom räckhåll, såg han rabulisterna uppe från sitt barnkammarfönster. Plötsligen samlades de, en fem, sex stycken i gången, i en lång rad.
Dagens Ord
Andra Tittar