Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 19 september 2025
»Men mina herrar», sade han. »Det här är ett förskräckligt misstag, som för mig är fullkomligt oförklarligt. Jag är baron Silverbuckla, och bor för närvarande på Lyngsö. Jag har bott där den senaste veckan, och i går kväll gick jag ut för att ta mig en promenad. Sedan minns jag ingenting mer, varken hur jag kommit hit eller hur jag blivit klädd så här.
Varje morgon då jag tar min promenad på vallen under lönnarna, erinras jag av det ofantliga röda dårhuset om den fara jag undgått och om framtiden i händelse av återfall.
Nu stod det folksamlingar vid knuten; man skrattade och hojtade och skrev roliga kommentarier på annonsen. En morgon gick käppens ägare sin promenad utmed ån! Han såg ängsmarken invid vägen uppbökad; grästorvor voro uppsparkade som man får se där boskap går på bete, men där gick icke boskap och tydliga spår av klackjärn syntes på den fuktiga jorden.
Just under det denna strid mellan ljus och mörker, mellan ödmjukhet och högmod utkämpades i Gretas hjärta, kom syster Lydia på besök. I glädjen däröfver glömde hon under de första dagarna sina bekymmer. En dag, när de båda togo sig en promenad, mötte de Lotta, som kom från handelsboden med en tung korg på armen.
Efter en kort promenad kommo de till hamnen. Den gamla herrn började genast ställa sin båt i ordning för sjöfärden, reste opp mästerna, emedan vinden var begagnelig, och lossade seglen. Dagen öfvergick emellertid redan till skymning, och en dimma, oktoberkvällens vanliga sällskap, utbredde sig småningom öfver vattnet och jagades blott sakta af den aftynande blåsten.
Tittade jag då upp, blinkade Korsö fyr med sitt klipska öga liksom ville han viska om något men jag hade ingen håg att höra på, utan kröp ned under täcket. På morgonen passerade jag vid min vanliga promenad grupper av tystlåtna lotsar med hemlighetsfullt utseende. Det hade hänt något. Jag frågade, men fick undvikande svar. Slutligen talade man om att Otto hade satt bort skonaren.
Ofta roade det mig att betrakta henne, då hon trodde sig obemärkt; jag såg huru en verklig feberglöd brann på hennes kind, hennes öga glänste, hennes händer darrade af ifvern. Hon äflades, jag kunde nästan säga, både natt och dag. Intet nöje, ej ens en promenad tillät hon sig, och var alltid i verksamhet med de mest olikartade sysselsättningar.
Redan långt innan Stellan Petréus gjort sig förtrogen med jagbegreppet, redan på den tid, då han ännu talade om sig själv i tredje person singularis, ägde han en klar och orubblig uppfattning om sin egen betydelse. Varje dag, då han kom hem från sin promenad med gamla Kerstin och tamburdörren öppnats, blev han stående utanför tröskeln och ropade med gäll röst genom våningen: Kommer han!
Förr i världen lät man i England personer, som blivit hängda, dingla kvar i galgen, tills de multnade och föllo ned av sig själva. Man var inte så noga då som nu för tiden, och om man fick se ett hängande lik eller två under en promenad utåt landsvägen, brydde man sig föga därom.
Tomas fick hjärtklappning och gick långsamt emot henne. Det glimmade till i hennes ögon, då hon såg att han var kvar, och hon rodnade svagt. Förlåt, fröken, sade han med de öppna blå ögonen vilande i hennes, vågar jag föreslå er en promenad på Skansen? Om ni har tid. Nej, sade hon undvikande, jag vet inte... Med ens kom hon att tänka på björnungarna, som hon avgudade.
Dagens Ord
Andra Tittar