Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 19 juli 2025
Att Kajsa vandrade på villovägar, det hördes af hennes ord, men det var ändå någonting sant i allt detta. Han var egentligen en odåga, pojken. En flegmatisk, lat slarf. Han hade således dessa frön i sig af farfar och far. Frön till musikantvagabonderi.
Pannorna stodo uppradade på hyllan, grytorna blänkte, friskt doftande granris låg i förstun. Madamen steg in. Hon var rund och tjock, hade vida, korta kjolar, stoppad ytterkofta, svart sidenhalsduk och öfverst en stor grön sjal bunden bak. Goddag och hälsningar från pojken. Tack för sist; hur är det med barnet? Det slarfvar allt af... Tackar som frågar.
Tyngd av skuldkänsla gjorde Stellan en ödmjuk bugning. God dag, sade han med en röst, som stockade sig i halsen, medan han stirrade på den, från vilken han tagit glaskulan, som var värd tio stenkulor. Men ingen svarade. De bara stirrade på honom. Hans kinder brände av skam, medan han från pojken med glaskulan såg på den, han brutit sönder en vagn för... Han ville inte se på just dessa två.
Ha vi icke gjort nog för Sven ändå? Togo vi icke den fader- och moderlöse pojken till oss, vårdade honom som om han varit vårt eget barn? Har han icke oss att tacka för allt? Ha vi icke givit honom en kristlig uppfostran? Ha vi icke arbetat och slitit och trälat och tagit brödet ur vår egen mun för att mätta honom? Nej, Brant, tala aldrig om Sven!
Du har blitt som Petter vid kyrkan. Du har blitt lam i bena. Det fick du, för du blev rädd, din stolle. Vad skulle du bli rädd för? Nu är du lam, så blir det jag, som får skulden. Tänka sig, vad du är elak, unge! Finns det ingen bot, då? undrade pojken. Sväran betänkte sig. Inte fanns det bot för lamhet, men det vågade hon icke tillstå. Hon sade: Jo, jo, jo, visst finns det. Var bara tyst.
»Han! honom hade jag redan gått ifrån året förut nej, det var många år förut, det året pojken dog.» »Och du var länge i Amerika?» »Länge, länge. Jag ville hem, aldrig hade jag en glad stund där.
Jag sitter ju still änna som en kålrot i lerjord. Om Anders kommer, får I inte gå, fortsatte pojken. Nä, nä, nä, vad du pratar Men Basilius satte upp handen och räknade på fingrarna. Och inte när gästgivarn kommer och inte när Valborg kommer Det är väl något han har drömt, tänkte gumman, lade honom på sidan och drog täcket upp över näsan. Han gjorde munnen fri. När Daniel kommer, då.
Om en qvart var patronen hemma inom sin gårds omhägnad. Peltonens hustru stod på andra sidan, vid grinden, och spejade utåt vägen. Hvad ser hon efter, madam? ropade Uninius, vänd till henne. Jag ser efter pojken min, han var med löjtnantens ytterplagg till östra torpet och borde väl vara tillbaka snart, svarade qvinnan med osäker röst. Inte har patron sett honom?
Hans hållning var rak, hans gång majestätisk och varhelst han framskred, hälsades han med aktning. Men han var ingen annan än min skolkamrat, Arthur, den olycklige ynglingen. Jag kände genast igen honom, fast han mycket ändrats. För spenslig förr, för bred nu. Det smala, vita ansiktet rött och pussigt. Jag jämförde i sinnet den hjälplöst gråtande pojken med den trygge, ståtlige mannen.
Hon tackade, det var ju en lycka att hon fick behålla rummet, hon skulle verkligen komma att behöfva det. På vintern föddes pojken. Han var frisk och färdig, stark och dugtig, man kunde se på honom att han skulle bli vid lif. Han liknade modern, det var hans lycka, en sådan far bör man ej likna, en sådan borde ju egentligen icke ha barn. Han borde öfver hufvud taget alls icke finnas till.
Dagens Ord
Andra Tittar