United States or Wallis and Futuna ? Vote for the TOP Country of the Week !
En middag skulle han i egenskap af rotmästare stanna qvar på enskild, högre lektion för löjtnanten. Tag af er jackorna nu, gossar, så ska vi ta oss lite motion, sade löjtnanten. Alla kastade af sig, utom Johan. Nå, är jackan af än? Nej, jag fryser, sade Johan. Han ska snart bli varm, sade löjtnanten, af med tröjan bara. Han vägrade.
Förlåt, är det herr Lundstedt? avbröt löjtnanten i den snusbruna peruken, inträdande genom dörren. Jag är förvaltaren på gården och frågar om inte vår gode skollärare ville dricka ett glas vin med fyrmästaren och sjömätaren!
Nu kom en störtsjö upplysningar om, att löjtnanten var en gammal elak fanjunkare, som förstörde gården och drack ur vinerna, att herrskapet voro ruinerade, att fröken vilken dag som helst kunde stå på bar backe, och att hon kunde laga utmärkt mat, förstod lanthushållning och älskade små barn.
Han går under klippan ren; ge akt, och säg till hur du vill, att det skall styras!" Kanonen var laddad; löjtnanten fattade luntan och intog sin plats.
Herr Lundstedt steg upp vördnadsfullt och tackade den gamle herren, som puffade honom in i stora riddarsalen, där möblerna voro lika mycket för stora som de varit för små inne i kabinettet. Och under möblerna lågo hundar med hängande öron och morrade åt den inkomne. Men löjtnanten satte skolläraren i en stol som en enmanssäng och skänkte i en grön remmare, sade skål och fortsatte att tala.
Hon undrar öfver menskolifvet och frågar i sitt hjerta ett hvarför, hvarför, och hvartill! »Det förbannade obildade folket...» Löjtnanten med länsman och damerna från staden äro också i kyrkan. Gudstjensten är slut. Herrskaperna gå liknöjda förbi och rynka föraktfullt på näsorna, då de känna lukten af vadmal och smorläder ... af röken från kojorna och ladugårdarne.
Eller skall man ? Ty det finns ett fjärde alternativ. Men det är en lång historia och den sammanhänger på det intimaste med historien om den Underbara Hästen. En dag efter middagen, en kort tid efter det pliktkänslan hos Stellan vaknat, satt han med sin far inne i skrivrummet. Då kom gamla Kerstin in: Jo, löjtnanten, där ä en sån där svarting, di kallar italenare i köket.
Herr Adolf försökte komma lös, med mildt våld förde han henne mot dörren. Inte i dag, kära Nadja, inte i dag! Bara herrar, mina kamrater, riktigt fina herrar skall du tro, inte passar det. Passar det inte! Åh jo, du, det är just det det gör. Dina fina herrar känner jag, Torsten Ulf, löjtnanten åh, jag känner dem nog. Men Nadja, du kan väl inte för din fru och barnet? Jo 'vars, hva' ja' kan!
Snart voro de ur sigte, och på terrassen framför stora byggningen dracks kaffet under ett samtal, från hvilket dock den otvungna glädtigheten tycktes bannlyst. Patronen och löjtnanten talade om »gamla glada dagar», men på så olika sätt.
Du tänker naturligtvis göra dig lustig på min bekostnad? Du tycker jag inte duger till annat, jag! Herr Adolf såg så förgrymmad ut han kunde. Hans ansigte, på hvilket godhet och vekhet alltid uttrycksfullt nog stodo att läsa, blef i hast helt förmörkadt. Han drog ned de tunna mungiporna och gjorde sin oskuldsklara panna full af rynkor. Löjtnanten urskuldade sig.