Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 31 augusti 2025
»Nå», sade han, »här är ju skönt, inte sant? Och vi äro ensamma och ingen skall störa oss. Hvad ska' vi så finna på?» »Ja, hvad tycker ni?» »Jag är helt och hållet till er disposition.» »Tack. Men för tillfället har jag intet bruk för er.» De sågo på hvarandra, ytterst likgiltigt, men med hemlig nyfikenhet, medan de vexlade dessa repliker. »Ska' vi leka hva? Leka med ord menar jag. Vill ni det?
»Nu är klockan tio, kamrer», sade han till sist med en vänlig nick in till de tre gamla, »jag undrar om icke gamlan hemma blir arg, om vi inte snart pallrar i väg härifrån, hva'?»
Lena, som nu kom in och hörde de sista orden, ställde sig bredbent och med armarne i sidan framför dem och sade i karlavulen ton: »Häst! här ä' häst! Jag drar plogen, jag sår och jag skördar. Hva' ska' en med häst! här ä' en, som ä' starkare.» Hon yttrade de sista orden med en ton af ytterligt förakt. »Det ä' sant», sade gubben, »hon drar, och jag tror inte våra hästar va' bättre.»
Och aldrig förstod jag deras språk eller begrep hva' man sa'. När jag fick lite pengar, rymde jag ut till båtarne, men skickades tillbaka till land, då folk såg att jag hade för lite pengar, alltid för lite. Jag försökte att ta' hva' jag kunde, men kom fast! Så satt jag och funderade, hvarifrån jag skulle få tillräckligt med pengar. Till slut skickade konsuln hem mig. Hem, hem!
Månke hördes sätta in hästen i stallet innan han säfligt kom in. "Hva ä' de?" "Sir du solen på dropparna i hela taket här. Si hur det lyse rödt och i alla de färger på kvist och gren. Så fint har väl int kungen en gång." "Neej, grant är de", medgaf Månke, "och varmt och bra ha' vi de här vid elden." Han stod belåten och värmde sig. Gullspira tyckte om elden, hon såväl som Månke.
Men det var ju en ren omöjlighet att i blåhalkan kafva sig undan det sig hastigt närmande vidundret. "Hva' i fridens dagar är de", hviskade Ante med ögonen utspärrade emot det mörka odjur, som med två små eldglänsande hålögon, eller hvad det var, syntes ämna flyga på dem. Maglena knep hårdt om Antes hand. Månke, lill'"karlen", glömde alldeles sin manliga värdighet.
Detta hade aldrig förr förekommit i hans praktik. En herre som icke ville ta emot en inropning! Det förekom hans skådespelarhjerna alldeles ofattligt. »Seså, hva' är det för konster. Kom! Herrrn är ju galen!» Han grep tag i Williams arm och drog honom med sig på ett temligen omildt sätt. Han kände sig upprörd, som om han blifvit förolämpad, sårad i sina innersta känslor. Inte ta emot en inropning!
Hustrun gjorde honom sällskap häruti, där hon frisk och lycklig satt invid honom och halfhögt språkade om barnen. "Ja tänk på hva' såna snåstackare ha fått slita ondt", sade mannen. Han såg begrundande på barnens urväxta eller af stort folk aflagda, skänkta kläder. "De går int att tala om de", ifrade hustrun, "utan bå' far och mor, och såna eländesår, som de fått vara med om.
Han höll ögonen halfslutna för att stänga ute störande intryck af menigheten. Åhörarne sutto som riktigt kyrkfolk i väntan, med näsduken i beredskap för att gråta när Ante kanske skulle predika grant, som storprästen, då han var oppe i lappfjället och predikade, när kapellet vigdes in där. "Ante då! Hva' du är fjaskig!" Ante öppnade ångestfull ögonen. Ante blef vid att stirra på den.
Han gaf till ett skrik, ett hest, underligt utrop. Ett sånt skrik hade väl syskonen aldrig hört ifrån Ante, som alltid höll sig så tyst och allvarsam. "Hva i fridens dagar är de åt dej, gosse", ropade Anna-Lisa till. "Märta-Greta ! Ni mått väl si Brita-Cajsa, hörer du!" Ante skakade lif i Brita-Cajsa, som sof stadigt. "Hvar är Märta-Greta?" "Int vet ja, hon ha ju teta här fö jämnan."
Dagens Ord
Andra Tittar