Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 26 juli 2025
Långsamt började jag gå hemåt, tungt steg jag uppför backen. Jag blickade upp mot fönstret, och jag tyckte mig ännu kunna se henne, när hon första gången var klädd efter sin första sjukdom. Över den svarta klänning, hon numera alltid bar, hade hon hängt en ljus kappkrage, och fönstret stod vidöppet.
Han gick sakta hemåt. Nu visste han, att han skulle få kraft att uthärda också ett helt långt år, tolv helvetiska månader. I detta tecken skulle han segra, i Livets och Sanningens tecken. In hoc signo vinceres! Hade han för resten inte alltid, innerst inne känt det?! Hade han inte vetat det redan som barn, då han trott sig vara Josef! In hoc signo vinceres. Han såg upp mot stjärnorna.
Jag skulle inte våga ta i samma lås som en sådan der luktpåse för aldrig det, sade den yngsta, för 'en kunde få ondt för hela sin tid, och så trippade de förnöjda hemåt med sina tvättkorgar på armarne. Nadja gick närmare huset. I ett af fönstren hängde spetsar och dukar, sidenband och solfjädrar, i det andra charkuterivaror. Hon gick från det ena till det andra. Så han dröjde! Ur vägen, käring!
Den lille Pikku suckade också, tittade upp på solen rakt in i det innersta gula och tänkte med detsamma att det nu var frukostdags. Han glömde sina fåfänga önskningar och tog till fötterna, denna gång hemåt. De andra efter.
Ja. Men icke nu. En dag, när hon gick hemåt, slog skenet från Esplanadens elektriska månar emot henne från en blå frosthimmel, där en och annan ensam stjärna tindrade. Hon förstod icke, hvad det var, som grep henne. Det var som om hon plötsligt tillfrisknat från en sjukdom genom ett under, eller som om hon blifvit seende efter en lång blindhet.
»Nej, fy katten», sade John, och i känslan av kvällens framgång fortsatte han: »Men innan vi börjar promenaden hemåt vill jag ha en kyss!» Rosa drog sin arm ur hans. »Skäms, John!» sade Rosa indignerad. Om indignationen var äkta eller icke har dock aldrig blivit fullt utrett. »Prata nu inte sån't, som du inte menar!» svarade John galant. »Hit bara med lilla näbbet, så ska »
Det hade tydligen från början varit ett par ovanligt extravaganta byxor, harlekinrutiga på snedden och med breda, svarta band vid sidorna. Tomas tyckte sig ha sett dem förr. Ju längre han såg på dem, desto starkare blev hans övertygelse, att det var Gabels byxor. Nej, hemåt alltså... På hemvägen köpte han en revolver.
Tagen vård om henne, jag rider hemåt. Jag vill sända slafvar att bära henne hem". Redan lyfte Saliks häst foten till språng, då bad Alhejdi med sakta röst: "Salik, innan du far, stig ned af din häst och gif mig din hand, om ej för annat", tillade hon med ett besynnerligt leende, då Salik tycktes tveka, "så för att tacka mig för tigerns hud".
Trälarna kände sig stolta och styrkta, ty de trodde, att det var Tors hammarsmärke, som han hade tecknat mellan deras ögonbryn. Mest förundrade det dem likväl att höra berättelsen om, hur han på det vilda Folketuna tackat för käppslagen. Månne han är en träl liksom vi? frågade de och började skiljas åt för att smyga sig hemåt. Jag ser röda lappar bakom enbuskarna, viskade då en kvinna.
Tomas kände sig nästan förlägen utan att han visste varför, och Hall var likgiltig och förströdd. Vid hörnet av Humlegårdsgatan tog han hastigt farväl av Tomas; han hade lovat att träffa den och den uppe vid Anglais. Vi ses väl något, sade han. Och han nämnde sin nya adress. De skakade hand med en hjärtlighet, som skulle ersätta vad som fattats i deras samtal, och Tomas gick hemåt.
Dagens Ord
Andra Tittar