United States or Malaysia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Att det i och för sig icke saknar rimlighet, finnes lätt, om man ger akt på att Fjalar länge varit van att härska, att segra, att se allt vika för sin vilja. Han har öfverallt varit den öfverlägsne, han har lärt sig tro på sig själf, han glömmer sitt beroende af gudarne och aflägger sin stolta ed.
Långt, långt i fjärran hördes segerfröjden; Den bleka mannen såg med lugn mot höjden, Och från hans läppar ljödo dessa ord: "En plikt är fylld, de segra, mina leder; Ett värf är öfrigt, äfven det är mitt, Fritänkare jag nämns, det är min heder; Friboren är jag, och jag tänker fritt.
Väl, jag har inte Gud, jag har bara mig själv men nu tror jag nu tror jag, nästan bröt han ut. Jag tror att jag skall segra över fattigdomen, över vanvettet, över detta hem, över mig själv! Å, nu förstår jag, det är bara jag själv, min egen vilja som kan rädda mig själv! Och vad blir det första jag nu bör göra det allra första blir att befalla mig själv att sova utan fruktan.
Han gick sakta hemåt. Nu visste han, att han skulle få kraft att uthärda också ett helt långt år, tolv helvetiska månader. I detta tecken skulle han segra, i Livets och Sanningens tecken. In hoc signo vinceres! Hade han för resten inte alltid, innerst inne känt det?! Hade han inte vetat det redan som barn, då han trott sig vara Josef! In hoc signo vinceres. Han såg upp mot stjärnorna.
Mannen yfves: väldig, mångbepröfvad, Van att segra, som klippan hård, Vill han böja allt, dit hans ande bjuder, Krossa allt, som möter med trots hans bud. Och hans svärd är höjdt. Då rörs hans sinne Flyktigt, lätt af en osedd hand; Och hans järnarm sjunker, hans blick, som ljungat, Byter hotets blixt i en maktlös tår.
Stor tack vill han er säga För denna sköna dag, Ty aldrig har han skådat Ett härligare slag. Gud vare pris och ära, Vårt folk vet segra än, Än lefver fädrens anda, Ännu har landet män." Det var den tappre löjtnant Zidén, Han hade sin egen sed, För fronten ville han gå allen: "Framåt, mina vasagossar, Nu gäller att hinna med!" Främst ville han gå hvar fara emot Hans folk fick trampa hans stråt.
Vårt släktes öden ledas av Gud; det sanna och goda skall segra över osanning och ondska; den högsta lott, vartill en dödlig kan koras, är ett rum bland stridsmännen för den goda saken; hans strid är aldrig gagnlös, han vinner, även när han dukar under, och han segrar även genom sin död. Det var Julianus' bild, kring vilken Hermione samlade dessa tankar.
Jag talte med eld, ty sanningen tände sig till låga i min själ, och mitt barn gick vilse i natten och skulle lysas tillbaka. O, min bäste, hvad skulle jag företaga? Rosa grät och bad förlåtelsens Herre icke höra mina ord. Aldrig har det kostat mig mer att segra öfver mig själf, än det kostade mig då. Kärleken bistod mig, och jag behöll segern.
Ej segra mer, stod bruten, spridd och störd; Ett anfall var tillbakakastadt bara, Och Kosatschoffski ordnade sin skara, Beredd att allt förkrossa med ett nytt. En dyster stillhet rådde under tiden, Som då en åsksky, nyss från hvalfvet skriden, Står dubbelt hotfull åter, där den flytt. Hvem skulle samla våra glesa leder, En återstod från dyra segrars dar?
Han ger ej fred, Han trampar ned Hvemhelst han vinner öfver; Var stark alltså, Tag mod uppå, Ty segra du behöfver. Träd fram med Kristus, blif ej blek, Var djärf, fast ej förveten! Här gäller ej en vansklig lek, Här gäller evigheten; Förgås du här, Förgås du där, Där evigt, här i tiden; Men får du vinst, Får döden minst: Så är med denna striden.