United States or Slovenia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ovan vid en smekning såg Pekka tviflande upp, slet sig därpå lös nästan skamsen och sprang ut, slående kullerbyttor utför den lilla sluttningen nedåt landsvägen. Hå, det dammade där borta! Pikku rultade fram, Maija kom utrusande och Pekka sprang ned som ett yrväder. Där stodo de med öppna munnar, öppna ögon och öppna skjortlinningar.
Den lilla flickan satt där och åt ur konten de ännu kartiga och rödgula bären. Hon var helt och hållet inbegripen i sin sysselsättning och hvarken hörde eller såg. Pikku låg bakom henne på tufvan; han sof i porsriset med den röda munnen vidöppen och en solstråle, dämpad af granens krona, spelande på hans kind. Skällan hade han slängt bredvid sig, den var för tung att bära på i hettan.
Maija tog Pikku i hand, tittade upp med ett tafatt uttryck i ögonen och så begåfvo de sig i väg. Pikkus skälla pinglade; man hade sålunda god kontroll på dem. Den lille äldste var nu ensam. I vrån stod en kvast af doftande björkris med löf på.
Men så fort ung-Pekka kommit sig från sin undran, rusade han nedför backen och efter. Det var naturligt att han snafvade omkull i första taget. Men han steg upp igen, tog ny fart och kilade af i dammet direkt efter åkdonet, snabb som en ekorre. Maija med och Pikku sist.
Han nafsade till och så fick han skällan i gapet. Jag ville nog ha den tillbaka ... för hvad skall Pikku nu ha, när han går ut? Den otäcka lurfven; nu blir du visst ond, mor, att skällan är borta.» Hon såg honom djupare in i ögonen och tryckte honom därefter intill sig.
Den lille Pikku suckade också, tittade upp på solen rakt in i det innersta gula och tänkte med detsamma att det nu var frukostdags. Han glömde sina fåfänga önskningar och tog till fötterna, denna gång hemåt. De andra efter.
Pikku, som var fyra år, gnagde arbetsamt på sin hårda kant, men det gick ändå, sedan biten blifvit blött i kaljan. Om en kvart var frukosten slut. Pekka tog från långbänken, som gick längs en af kojans väggar, en stor, väldig, rostig koskälla från den tiden pappa lefde och familjen kunde bestå sig med ko, och så band han skällan omkring halsen på Pikku.
Pekka tröttnar, sedan han sprungit en werst eller par. Maija sitter redan mulen och andfådd på dikeskanten. Pikku står och skriker på en tufva. Hans unga sopran ljuder ut i morgonen, men han hejdar sig, så snart han får se Pekkas knutna näfve, som förmanar till lydnad ... man lyder äldste bror, som vore han en far.
För resten voro de mestadels glada till lynnet och nöjda med lifvet. Landsvägen gick alldeles förbi Kajsas koja. Då någon for förbi, rusade alla ut, Pekka först, Maija sedan och sist Pikku. Alla tre i sina långa smutsiga skjortor, öppna i brickan, och med den lilla solbruna barmen omfläktad af sommarvinden.