Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 26 juli 2025
Skämtande talte han så; men med oro hörde dock flickan Orden och tänkte, hur lätt sitt förrädiska hjärta hon åtlydt, Så att sin egen älskade far hon förgätit alldeles, Glömt hans önskan och sin att lefva beständigt i hemmet, Glömt allt annat och tänkt på den främmande ynglingen endast. Hemåt ville hon skynda och kunde ej lugnas ånyo, Innan hon yppat allt för sin fader och lättat sitt hjärta.
Men varför Märta mår du inte bra, eller har det hänt något? Nej, men jag vill gå hem! Jag vill gå hem! Hon var borta, och Tomas stod ensam utanför sin port. Vad skulle han göra? Han kunde icke förmå sig att gå upp. Däruppe var det tomt och ensamt. Och åter drev han ut i snön. Märta ilade hemåt.
Han suckade, den ensamme arbetaren, svettades och högg, hans panna lade sig i djupa veck, och kring munnen syntes det svårmodiga draget tydligt framträda. Tio eller tolf af träden lågo redan. Det var middagstid, det såg han på solen, och han begaf sig derför med tunga steg hemåt.
Det kårade på sundet och en sval vind, som ökade alltmer, rörde opp vattnet, som började plaska mot bropålarne, sopade undan sotet och klarade upp den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas pjattrande, båtarnes huggande ryckte opp honom, och med bössan över axeln vandrade han hemåt.
Tig, killing, eljes blir det inte på länge du kan öppna din mun och bräka mer, hotade Ella, mörk i hågen, der han gick något före de andra på vägen. Nu gossar, skynda er hemåt byn! Jag lemnar inte Salmen Ella för det han kommit i olycka! Vill någon af er komma med och hjelpa till med loftdörren, som skall vara hel till i morgon, så är det bra! Hexan kommer väl och vänder ögonen på en eljes.
Men på samma gång såg jag, att blotta tanken härpå fyllde min hustru med en hänryckning så stor, att jag ej kunde säga nej. Därför sade jag också ja och slöt henne i mina armar för att dölja min egen misstämning. Men när vi sedan gingo hemåt, låg över Elsas hela väsen som ett skimmer av ungdom. Ingenting, av vad jag verkligen kände, hade hon märkt.
Hon såg Hanna närma sig dem med skridskorna i handen. Det låg ej spår af ovilja i Hannas öppna blick, då hon räckte Jenny handen, sägande: förlåt mig, jag väger ej alltid mina ord! Jenny mumlade något, som ingen hörde och skyndade hemåt före de andra. Bella upphann henne. Var ej ledsen, Jenny, bad hon vänligt, jag har ej velat såra dig.
Dagens Ord
Andra Tittar