United States or Martinique ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hon hade åldrats mycket under denna enda natt, men det fridfulla uttrycket i hennes ögon visade, att hon till slut villigt lämnat sitt barn i frälsarens händer och nu kunde om än med bäfvande hjärta och tårfyllda ögon saga: "Ske din vilje, min Gud!" Plötsligt kom hon ihåg Anna. För sorgen öfver det ena barnet hade hon alldeles glömt det andra.
Min portmonnä var borta. Jag hade verkligen glömt den på hotellet. Jag mindes mycket väl att jag lagt den ifrån mig på byrån i mitt rum och inte tagit den med mig. Min själ fylldes av salig glädje, men det varade inte länge. "Jag såg att du glömde den, gamle vän, och stoppade den i fickan", sade nämligen Karlson och räckte ut sin hand, i vilken min portmonnä, stinn och späckad, vilade.
Jag kände mig inte riktigt bra... Jag har väntat på dig hela förmiddagen. På mig ? Ja, är det inte du, som har glömt ett par galoscher. Det stod S.P. i dom. Jag trodde du hade glömt dom med vilja. Nä Det blev en stunds paus. Till sist sade hon: Vad ska du hitta på nu? Ingenting. Kommer du inte upp till Greta? Han skakade på huvudet: Har inte riktig lust. Då går vi ut och går, du och jag.
I detsamma hördes en kärv röst, som ropade: Var är du, bonde? Han förmådde icke att svara, och då han såg upp, stod jarlen redan på stegen i golvluckan. Är det rädslan, som betar dig målet? frågade jarlen och gick raskt fram till honom. Jag har glömt hur det känns att vara lugn, sade han långsamt. Vet du vad det är att ligga vaken mitt i sömnen och tänka?
Plötsligen var det någon som sade: Hör du, ä det sant, va Kalle säger, att du stal hans glaskula för honom. Han svarade ej. Han hade aldrig stulit glaskulan. Han hade helt enkelt stoppat den i sin ficka för att lura Kalle, och så hade han glömt, att han hade den där. Men stulit den hade han aldrig gjort. Allt detta skulle han ha velat svara. Men han kunde ej få ett ljud över sina läppar.
Men i all tysthet fick vaktmästaren i Historiska museum en enskild skrapa, därför att han glömt att taga ut ärterna, när han sköljt von Beskows bläckhorn. Men det kom aldrig i Aftonbladet! Tycker någon det! Bittrare och vackrare har aldrig det sörjande Svenska Folket uttryckt sin tröstlöshet än då en gammal boktryckare dog härom året.
Tanken att jag inte har en sou på mig slog ned på min skalle som hammarslag. Nu har jag glömt huru jag drog mig ur förlägenheten, men aldrig skall jag glömma de känslor, för vilka jag var ett rov under natten, sedan jag avlämnat engelskan vid hennes port.
Det grep mig så, att min hustru skulle tro, att jag redan hade glömt eller var på väg att glömma, att min smärta fick utbrott, och jag hörde och såg ingenting annat, än vad jag själv kände, och vad som marterade mig. Jag berättade henne, hur fattigt och fullvuxet hela vårt hem föreföll mig nu, när Sven var borta.
Han visste med sig själv, att han oftare tänkte på Ellen än på henne. Det var då... Nu tänkte han på henne ständigt, ständigt. Och Ellen hade han glömt. Stackars Ellen... Han hade icke handlat rätt emot henne. Flugorna surrade kring hans huvud och dansade i virrigt sicksack omkring för hans ögon.
Så länge hade jag levat i glömska av, att någon fara någonsin hotat oss, att jag först icke förstod hennes ord. »Rädda dig?» upprepade jag mekaniskt. »Från vad?» Hon fick ett underligt uttryck, som om hon drog sig in i sig själv för att liksom tänka efter, hur det var möjligt, att två människor, vilka älskade varandra, kunde känna så olika. »Har du redan glömt hur det var i vintras?» sade hon.