Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 maj 2025
Vi ha inte kostat på dig och skolat dig för att du skall gå och bli gammalpiga. Hyi! Hvarken Fannys böner eller tårar hjälpte. Såsnart Penttinen träffade doktor Broberg, bad han honom alltid besöka dem. »Fanny har så ledsamt efter er», tillade han dessutom ibland. Men då han berättade därom hemma, blef det riktigt galet. Fanny grät hvarje dag i en hel veckas tid och hvarken åt eller talade.
Det säger jag att inte blir du någon gammalpiga, föll modern ifrigt in. Om pappa hälst skulle lofva att aldrig mera bjuda doktor Broberg hit. Lofvar pappa? Nej, det gör jag visst inte. Snälla pappa ! Inte lönar det sig ju i alla fall. Han bryr sig inte om mig och jag bryr mig inte om honom. Visst bryr han sig om dig, det skall du få se. Och du skulle inte bry dig om honom? Om en doktor!
Hon skrattade bredt, de andra fnissade också, och slutligen uppstod en formlig skrattkör, i hvilken pappa och mamma äfven instämde. Fanny drog sig förlägen till en knut. Inte kan hon kurtisera alls, den där Vanny, började fru Penttinen utan att fästa afseende vid Fannys bedjande ögonkast, nog blir hon ännu gammalpiga. Gammalpiga! ropade gästerna med en mun.
Väntar du kanske på en grefve? Ja, samma jag säger, blandade sig modern i samtalet, kanske du väntar på en grefve! Jag väntar hvarken på en grefve eller på någon annan. Nog kan jag ju försörja mig själf, så snart jag slutat fortbildningslärovärket. Jag blir lärarinna. Och gammalpiga! Nej Vanny, däraf blir intet sålänge jag har någonting att säga, invände modern.
Fara från bal till bal, dansa och flänga omkring och inte sörja för någonting. Så gifter du dig efter några år jag borgar för att du här skall få fästmän tillräckligt att välja på. Men där? I Pöllismäki blir du säkert gammalpiga. Hvad skulle där finnas annat än bönder, klagade modern. Inte bryr jag mig om några friare. Och därvid blef det.
Och innan hon hann besinna sig, hade hon gifvit den guldlockiga en smällande örfil. Ett utrop af bestörtning hördes i detsamma från närgränsande rum, där en hel mängd fruntimmer voro samlade. Den guldlockiga brast i gråt. Sara sköt henne ut genom dörren och stängde den. Gammalpiga! de hade vågat kalla henne gammalpiga!
Denna anblick bragte henne åter till besinning. I sådant tillstånd kunde hon icke gå in i salongen. Hon försökte lugna sig, drack vatten och gick fram och tillbaka i rummet. Från läktaren hördes musik. »Gammalpiga!» Det namnet skulle de icke gifva henne en gång till. Hennes sista friare, trävaruhandlaren, var ju tillhands. Hon fattade hastigt sitt beslut.
Bloden steg henne åt hufvudet och sjöd i ådrorna, händerna knöto sig krampaktigt. Hjärtat klappade, tinningar och pulsar brände. Hon förstod ingenting, kunde ej tänka en redig tanke. I hennes öron ringde blott det olycksaliga »gammalpiga». Maskinmässigt stälde hon sig åter framför spegeln. O fasa, huru såg hon ut! Ansiktet var gråblekt, ögonen uppspärrade, blicken vild, nacken mörkröd.
En ensam, gammal kvinnas glädjelösa dagar lågo framför henne där hjälpte ingenting. Det var den sanning, som dag för dag blef alt tydligare för henne. I männens kalla, vårdslösa hälsning, i kvinnornas ringaktande blickar läste hon »gammalpiga». Och hvarje gång hade det på henne samma värkan som ett ormsting. Åren som följde bildade blott en enda lång räcka af felslagna förhoppningar.
Eller måste hon ge dem en ytterligare påminnelse? Detta rum är egentligen afsedt för fullvuxna, sade hon och vände dem ryggen. Flickorna begrepo och öppnade dörren för att begifva sig ut. Men de mumlade någonting i det de gingo, och Sara uppfattade dessa ord: Hon är då viktig. En sådan där gammalpiga! Hon var öfver dem som en blixt.
Dagens Ord
Andra Tittar