United States or Western Sahara ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Hönnu fröken», sade han därför. »Ni körde hattnålen i den herrns öga.» Karlsson gav konduktören en förebrående blick, och damen sökte med sina blickar förinta både Karlsson och konduktören. »Gör ingenting alls!» sade Karlsson till henne. »Om fruntimret tycker att det är roligt, får ni gärna sticka dit nålen en gång till.» Och Karlsson smålog.
Av någon anledning hade han iklätt sig kammarherreuniform, och den verkade disciplinerande. Han förde kommandot under tre timmar. Vid halvsjutiden blev han plötsligt trött och förklarade, att elden icke stod att hejda. Så red han hem till "det vackra fruntimret" påstod stadsborna, som aldrig kunde förlåta denna desertering. På hemvägen mötte han Viskingeholmfolket. Nej, vänd om! ropade baronen.
Plötsligt avbröt hon sig själv mitt i en mening och blev tyst; den sjuke yrade därinne. Det gamla fruntimret gläntade på dörren och lyssnade uppmärksamt. Han tror att han är ute och reser, viskade hon. Och han säger att han glömt vart det var han ämnade sig... och att han inte vet vart han har kommit... Och det blev åter tyst i sjukrummet. Fru Mortimer började snyfta.
"Ge mig något, som passar för ett medelålders fruntimmer", befallde han ett biträde och intog en avvaktande hållning. "Ja hm hurdan är fruntimret i övrigt?" frågade den unga damen, som tydligen inte var situationen fullt vuxen. "Ful som stryk, ilsken, omgift och vill låtsas vara yngre än hon är", svarade kamrern irriterad.
Om det bland salongspassagerarna funnits någon mansperson av yngre och ogift slag, så hade en sådan förmodligen haft tid att tycka synd om det stackars fruntimret på fördäcket, som blivit skilt från sin moster; åtminstone hade han utgrundat hur hon såg ut; och frågat efter hennes namn. Denna gång fanns det bland det bättre folket på Yngve Frey ingen dylik mansperson.
Hon vände sig på sida, och trykte sin kind mot dynan. Jag gick bort. Sedan satt jag i salsfönstret och väntade på de ridande. Det räkte ej länge, innan hofslag hördes och de blefvo synliga. Sällskapet bestod af omkring tio herrar, Agnes var det enda fruntimret. Men det tyktes ingalunda bekymra henne, där hon rak och prydlig satt på hästryggen.
Jag var uppspelt och tokigt glad. Jag kunde knappt sitta stilla. Min diktare höll på att bli stött. Han riktigt grälade på mig. Man skulle nästan kunna tro, att jag gladde mig åt att lämna hufvudstaden. Jag såg ut som en »elektriserad groda». När vi märkte, att vi icke skulle bli fruntimret kvitt, gick han till sist, sedan han lofvat säga mig farväl efter teatern.