United States or Falkland Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Dock svara: kan ditt unga, Bruna öga genomskåda hjärtan Och rannsaka njurar, när du dömer? Döm ej, och du döms ej, säger Herren. From, fördragsam, fridsam, glad och trogen Går sin gång i mästarns spår en kristen; Full af kärlek är hans tro, och, yngling, Kärleken är hofsam, mild och tålig, Yfves icke, stormar icke, tänker Icke argt och vet ej af att vredgas.
Hans lif är mycken vedermöda, men ändan kröner verket, som bekant, och när han pröfvat vanskligheterna den behöriga tiden, når han slutligen en stilla och fridsam lycka som präst i en af världens fattigaste församlingar. Hungerprästen börjar enligt den gamla goda metoden med hjältarnes födelse. De komma till världen i samma timme.
Hans folk en fridsam skara är Af milda, slumrande begär, Af minnen, som förblifvit kvar Från forna, ljuft förflutna dar. Hans spira är hans vandringsstaf. Hans borg, hans fasta borg en graf, Hans kungaglans af lugn består, Och krona är hans silfverhår.
Han visste, att »store Jaska», en österbottning, aldrig talade ett ord, då han var nykter, och att ingenting i verlden då kunde förmå honom att skämta eller le, allraminst att dansa. Han visste, att Jaska var en tyst, smutsig, men fridsam karl, då han ej söp, men att bränvinet gjorde honom oregerlig och farlig.
Sådan »vishet» kommer icke ned ovanifrån, utan är av jorden och tillhör de »själiska» människorna, ja, de onda andarna. Ty där avund och genstridighet råda, där råder oordning och allt vad ont är. Men den vishet som kommer ovanifrån är först och främst ren, vidare fridsam, foglig och mild, full av barmhärtighet och andra goda frukter, fri ifrån tvivel, fri ifrån skrymtan.
Så begynn nu att intaga det, och bekriga honom. Redan i dag vill jag begynna att låta förskräckelse och fruktan för dig komma över alla folk under himmelen, så att de skola darra och bäva för dig, när de höra berättas om dig.» Och jag skickade sändebud från Kedemots öken till Sihon, konungen i Hesbon, med fridsam hälsning och lät säga: »Låt mig tåga genom ditt land.
Mot det finns intet lagord. Valdemar grep sig om pannan och gick häftigt fram och åter genom rummet. Ibland stannade han vid båren, ibland framför ett av de brinnande vaxljusen, och rösten blev vild och oigenkännelig. Det är då därför hon har spunnit in mig i så mycken fridsam vänskap utan glöd! På allt blir jag bedragen, på lycka, på makt... och det under smekningar. Det är mitt folkungaarv.
Hon var dock ett barn, ett spädt barn när hon miste en dyra, och dock minns hon allt. "Var hon icke sådan? Gick hon icke fridsam och lugn bland dina blommor, skötte dem och skötte dig och mig? Frågor på frågor! O, hon minnes med kärlek sin mor, och hon glädes åt att hon lefvat, som hon lefde. Hon är räddad! Vågar jag tro, att hon Jag kallas in till henne Tålamod, försakelse, hopp!
När hans trosförvanter, dystra, slutna, Sökte skogars tystnad och i bergens Kulna, mörka, skymda grottor fjärran Gömde sig för frestelsen och världen, Gick han ljus, en afbild af den första Dag han skådat, upprätt, silfverhårig, Fridsam, tålig midt i lifvets vimmel, Hörde mannens språk och barnets joller, Stod på torgen lyssnande, när talarn Lät sin stämmas åska skaka folket, Deltog i beslut och bar till urnan Sin voteringsskärf som hvarje annan.