Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 17 oktober 2025
En kanariefågel, som hela tiden suttit tyst på sin pinne i en bur framme vid fönstret, började nu kvittra, först sakta som om han bad om tillåtelse, sedan allt gällare och högre. Förlåt mig, upprepade Tomas bönfallande, förlåt mig! Jag har varit elak mot dig, Ellen, lilla Ellen, men jag skall aldrig vara det mera!
Mitt under måltiden erinrade han sig ännu en gång sin sorg och uppgav ett tjut, som skakade hela hans ludna kropp, och som småningom dämpades till låga snyftningar. Ellen och Tomas stirrade betagna på djuren. Därefter möttes deras blickar. Ingen människa syntes. Skogen låg tyst och vid omkring dem, och vinden gnolade i grenarna över deras huvuden. Var det nu det skulle ske?
Greta var Ellen Keyare och förfäktade hennes åsikter på ett sätt, Stellan av åtskilliga anledningar hade en smula svårt att förstå. Dels räckte hans erfarenhet ej till. Dels berodde det väl till en liten del på den form, i vilken Greta framställde dem. Och kanske i någon mån berodde det också på Ellen Key själv...
Om jag bara kunde tro dig, återtog Ellen. Jag vill så gärna, men jag kan inte. Du bryr dig visst inte mycket om mig! Tomas var orolig. Hans mor stod kanske redan och väntade på honom. Men Ellens stora rödbruna ögon sågo in i hans med ett sådant uttryck av förtvivlan, att han icke fick mod att säga något avgörande. Han endast smekte hennes panna, liksom för att svalka den.
Genomvakade nätter lämnade icke längre några spår efter sig i denna härdade hy. Alltså ännu en dag, sade han och kastade bort sin cigarrett. Tomas blundade. Ellen, flickan i handskbutiken, hade runnit honom i minnet. Han kunde icke låta bli att tänka på hennes armar.
Du kan inte förstå det, snyftade Ellen, nej, du kan inte förstå sådana dagar det har varit för mig när jag har stått där bakom disken från morgon till kväll och provat handskar på främmande damer unga, vackra flickor, som du kanske känner och som få vara tillsammans med dig... eller när jag såg ut genom fönstret och du gick förbi. Vet du Tomas, jag har gråtit hela nätterna
Ja Var har du dom? Nere hos Josef Nilson. Varför har du dom inte på ditt rum? Josef ville gärna läsa dom. Fadern tog upp räkningen och gick genom den. Det var tre sidor. Har du läst allt det här? Ja. Det var fan! Läser du Strindberg och Ibsen och Ellen Key? Ja. Läser du inte Kata Dalström också? Nä, inte ännu. Förstår du vad du läser? Ja. Det var fan! Det må jag säga: det var fan!
Ellen hade verkligen också sagt någon gång, att hon bodde på Grevturegatan, men det föll av sig själv att han icke hade kunnat besöka henne. Om Ellen är hemma, är hon alltså ensam, tänkte han. Men hur kommer det sig, att hon inte vill gå i kyrkan med sin mor och sin bror... Kan hon vara sjuk? Stackars Ellen, han hade förbrutit sig svårt mot henne. Så svårt, att han knappast vågade tänka på det.
Den äldre av ungarna kände lukten av köttet, och då vaktaren avlägsnade sig med tråget, började han gråta med ett uttryck av så sönderslitande förtvivlan, att Ellen nästan fick tårar i ögonen. Det var något av vildskogens hemliga sorg i hans veklagan. Han såg icke åt sina brödkakor, så länge han mellan trädens stammar kunde uppfånga en skymt av vaktaren med köttet.
Han ringde ännu en gång, hårdare; det hördes steg innanför, och Ellen stod framför honom. Hon hade ett stort vitt förkläde med högt bröststycke och liknade en kysk ung husmoder, som blir överraskad mitt i sina bestyr. Tomas kunde icke säga något; han stod röd av blygsel. Han tyckte sig aldrig förr ha sett, hur vacker hon var, och likväl var hon mycket blek.
Dagens Ord
Andra Tittar