Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 september 2025
De andra svarade icke. Junot böjde sig ned och klappade sin häst på halsen. Nu är alltså den vägen till England stängd! suckade han. Det blir er sak, general, att finna en annan. Ja, det blir min sak att finna en annan, upprepade Bonaparte häftigt, på en gång stolt och bittert. Det var min sak att erövra Egypten, för att Kléber skulle spela udda och jämnt om det, och Menou förlora det.
Hennes takt och verkliga finkänslighet förbjöd henne att tala därom med Edmée, men hon hade åtskilliga gånger pratat därom med andra, och ibland försökt att förhöra sin man, som så väl kände Bonaparte, och vilken hon dessutom visste vara en god iakttagare.
En stund därefter, då damerna toga avsked och beredde sig att gå, kom Bonaparte igen för ett par ögonblick. Han skämtade muntert och tryckte deras händer till farväl. Då Mademoiselle de La Feuillade kom i vagnen, märkte Madame Junot, hur blek och ansträngd hon såg ut. Hon skrattade: Å, min vän du är icke van vid stora världen ännu! Hon rätade på sig med en sjuttonårig världsdams hela överlägsenhet.
Men stilla, behagfullt, med högburet huvud, trädde hon fram ur gruppen och ställde sig vid Förste Konsulns sida. Med bägge händer tog hon den hand, han räckte henne, och lade den mot sitt hjärta. Det slog stormmarsch; Bonaparte smålog under de sänkta ögonlocken och räckte zigenerskan sin andra hand. Nå, Madame, se så, om ni kan läsa mitt öde.
Bägge hennes barn voro nu visserligen vuxna, men Joséphine ansåg sig ung ännu och kunde icke förmås att tro, att icke hon, som för blott några få år sedan varit i stånd att väcka en så häftig kärlek icke endast hos den unge general Bonaparte, men även hos Hoche och Caulaincourt att icke hon var berättigad både att valsa och taga emot all möjlig galant hyllning.
Prat! sade Bonaparte högdraget, och hans fasta, kalla blick sänkte sig ringaktande ned mot Louis' hand. Ert liv så väl som mitt är statens; min kärlek är en privatsak, som icke angår någon utom mig själv och henne, som jag älskar. Vi ha en gång stått man mot man, som ni säger, i
Bonaparte stod lutad över sängen; han hade rest hennes huvud upp mellan båda sina händer och såg stirrande in i det marmorbleka, livlösa ansiktet. Småningom kom i hans ögon ett nytt uttryck som av hänryckning och i det han med ena handen ömt strök undan det våta håret från hennes panna, sade han innerligt, högt och tydligt: Hon var en själ så helstöpt som ingen annan.
Edmée kunde aldrig vänja sig vid att säga »medborgare» och »medborgarinna», vilket ännu officiellt fordrades. Louis de Châteauneuf hälsade djupt men stelt på regeringens chef, Bonaparte något kort, men hövligt. De hade för resten träffat varandra förr genom Monsieur de Talleyrand. Madame de Châteauneuf hade rest sig upp.
Junot kom in det var högst motvilligt, på sin hustrus uttryckliga önskan. Han såg något brydd ut och tittade osäkert från sidan på Edmée, som vände ryggen till. Bonaparte såg strax, att han antog, att hon hade avvisat honom; nästan ögonblickligen tog han sina mått och steg för att låta honom bliva i denna tro.
Duroc och Hortense gick. Förste Konsuln blev ensam med Joséphine. Seså, min kära Joséphine, låt oss nu talas vid. Det är hög tid, om vi skola få det avgjort, innan jag reser. Å, Bonaparte, förlåt mig! Jag försäkrar dig hon tog näsduken från ögonen och såg bönfallande upp på honom där är intet, intet av det du inbillar dig...
Dagens Ord
Andra Tittar