United States or Portugal ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det var meningen att det skulle motverka högfärd och dumhet, men den vart bara värre av det, alla som inte begrep vad det var fråga om lärde sig honom utantill och sitter nu och förhör andra på det såna som ska leva på det. Sen så kom den store sanningssökaren Schopenhauer och tittade och vart förbannad för han inte hittade utgången, och till sist bröt han opp ett hål i stängslet.
Men man fortfor att bära fram till honom frivilliga gåvor, morgon efter morgon.
Och därmed sprang han på dörren. Hon föll handlöst ner på en af stolarna, och där blef hon sittande en lång stund. Hon kände sig som lam i kroppen, och benen ville inte bära henne. Så gick hon med dröjande steg fram till sängen och höll en liten spegel för mannens mun. Nej, inte ett tecken till imma! Han var således död.
Helmi sof sött och Mina låg på golfvet bredvid vaggan. Hon hade från köket hemtat sig en dyna och lagt den under sitt hufvud. "Stackars Mina! Gå nu i din egen säng!" Alma måste ruska om henne, innan hon slutligen vaknade och lyfte upp sitt sömndruckna ansigte. Men hon förstod inte ens då hvarom det var fråga, utan bara stirrade på Alma med af häpnad vidöppna ögon. "Stig upp nu!" skrattade Alma.
När de hade farit över till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till där. Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom; och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde att han var.
DANN. Du toka, så gör äfven minsta dimma, När solen kastar litet sken ditåt. Men hör mig nu, om du kan spara En half minut ditt sladder, att jag får En smula tid att mig försvara. Ett gammalt hjärta, huru stelt det slår, Har vår nån gång, fast ej den varma, klara; Den mäktar dock utur den is, som år Inom oss hopat, lösa, ej en tår, Nej, töcken, barn, en liten dimma bara.
Att gå dit in till henne och söka henne som en löjlig älskare, nej, det kunde han icke. Återstod bara att skrifva bref. Och nu öppnas en korrespondens, som räckte ett år.
Och nu falla fjällen från mina ögon, nu ser jag att jag är bönhörd. Med bara lugn kommer människan ingen vart. Hon behöver ett törne i skon för att gå stolt och strålande. Hon måste kunna gråta, när ingen ser det. Maten måste kvälja henne på tungan, för att hon skall kunna le ett riktigt gott och vackert leende. Så underligt är hon nu en gång skapad.
Men i går tog det rysliga öde, som obevekligt herrskar här i rummen, oss begge och ställde oss hit på spiselkransen, och så sade hon: "de der figurerna äro nog skrala, men de må nu en tid stå här ute, sen få barnen leka med dem. Hvilken ryslig dom, huru skall jag bära den!" "Jag försäkrar hennes nåd, att man kan må rätt bra här" svarade den näbbiga rösten åter.
»Men hur kunde Sven sitta där?» sade mamma mitt i sin glädje. »Mamma skulle ju inte komma förr än sent i natt.» »Jag visste, förstås, att du skulle komma», sade Sven. Hans röst och hans ögon voro fulla av förvåning, att mamma inte kunde tänka sig en så enkel sak. »Jag visste förstås, att du skulle komma, och därför satt jag bara och väntade.»
Dagens Ord
Andra Tittar