Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 september 2025
En mogen, dyrbar frukt, läcker och len som en spansk aprikos, svällande och söt som en ungersk drufva. Han vågade icke mer se upp. Hennes ögon liksom fängslade hans blick. Han tänkte, att om någon observerade dem, skulle de märka, hvad? Hon var ett oförderfvadt, öppet naturbarn, ursprunglig som en skärgårdsfågel, litet vild kanske, men så full af sann natur. Ett barn af folket!
Det var det friskaste och rosigaste morgonväder, och djur och människor andades lätt och blevo glada. På en sådan morgon måste det bli en vild ritt. Valdemar hade räknat två och sextio hästar, då de släpptes ut, men han märkte, att det icke nu på långt när var så många i den återvändande flocken.
En stormig afton flöt metarens båt, tom och kullstjälpt, till stranden; då sades det, att den mörke mannen gjort detta verk. Men jag var en vild unge, hatade att lefva och fruktade intet: Två gånger sprang jag undan, då den mörke kom; men den tredje gången blef jag kvar och bidde honom." "Och hvad gjorde han åt dig, då han fick tag på dig?" "Han kysste min panna och grät. Så gjorde han först.
"Det andra året", så sjunga de, "vid samma stund, fann Hildred Corallins unga maka i bön vid den sofvande makens bädd och i fördubblad vrede måste hon åter hasta bort att irra omkring". "Och det tredje årets stund kom", så sjunga de ännu, "och vild i stormhvirfveln kom Hildreds irrande ande för att fatta den nu slumrande Edith.
När han hörde deras hemska stön och svordomar, skakades han av ett drygt löje. Det var det enda, som vittnade om, att han var vid skarp hörsel, fast han satt tyst. Stambon låg nu nästan framstupa i stäven för att hålla utkik på alla grund, och han var en vild och ärrig bärsärk.
Ibland ville han ner, der det var varmt, ljust och gladt; och han hade låsvredet i handen många gånger. Men så vände han om. Han var blyg. Rädd för menskor af naturen, hade han under sommaren, då han icke talt vid någon, blifvit än mera vild. Och så gick han hungrig till sängs och ansåg sig som den olyckligaste menska som fans. Följande dag kom fadern upp på hans rum.
Ehuru patronens passion för Johanna på senare tider förvandlats till ett lika häftigt hat, var detta hat likväl förenat med en svartsjuka, som vid minsta anledning uppflammade i vild låga.
Peltonen var med ett språng framme, tog våldsamt barnet i armen, skakade honom och kastade honom så med vild kraft ett långt stycke fram ibland snåren, derifrån den lille med en katts snabbhet genast ilade bort, som om ingenting hade händt.
Skulle han i nästa ögonblick långt nere flyta upp som ett blodigt, sönderkrossadt lik? Eller skulle djupet aldrig mer återge det djerfva menniskoflarn, som oförväget vågat trotsa en obändig och vild naturkraft? Åh, ingen fara! Som en Mefistoskepnad steg han med röda tröjan upp ur skummet, våt ända till hatten, men lugn som en staty. Stocken rullade åter under honom, jemnt, rakt, pilsnabbt!
Medan hon arbetade med sina sista krafter, sprungo de omkring som yra höns, intet tåg fanns och årorna sutto fast i båten. Det lilla bleka ansiktet, hvilket en vild skrämsel gaf ett nästan vansinnigt uttryck och som blott med största möda kunde hålla sig uppe, försvann igen. Men ännu en gång kom det upp. Hon ville tala, och det kom några ljud, häftiga och ångestfulla.
Dagens Ord
Andra Tittar