Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 juni 2025
Tomas log och uppsteg stolt och talte: "Vapen passa ej för gamla händer, Liksom feghet ej för unga hjärtan; Häng geväret opp igen, o fader, Och låt mig och mina bröder pröfva." Gubben gladdes åt hans ord och lydde. Men i blinken gick hvar bror med stolthet Till sin säkra, skinnbeklädda bössa, Slängde den på axeln och i handen Fattade sitt trygga, korta björnspjut.
Mortimer och Hall drucko visky, Tomas och damerna munk. Tomas hade fallit i drömmar. Han hade med ens blivit intagen av en häftig lust att skaffa sig ett par alldeles likadana byxor som Gabels. Hall stötte till honom: Det är ett par herrar därborta som vill skåla med dig! Tomas vaknade upp och fattade sitt glas. Det var två av hans förra lärare, lektor Petersén och d:r Mentzer.
Dagens alla oroliga skymassor hade drivit undan och sjunkit tillbaka; endast vid den västra horisonten, bakom Humlegårdens kvistverk, hade några stelnade molnformationer tornat upp sig till en svartviolett vägg med skarpa kanter. Tomas skulle just gå hemåt över Humlegården, då han långt uppe på Sturegatan såg en smärt man i en vid reskappa komma gående tätt intill husraden. Kunde det vara Hall?
Tomas kände hastigt ett styng i sitt samvete: han hade glömt att säga adjö åt modern innan han gick! Det var Gretas fel, som hade stått och pratat om sin kria. Det blev folksamling mitt i salen, och sorlet tystnade för några sekunder. En äldre herre hade fått ett anfall av illamående och måste föras ut. Mortimer med fru och tant sade god natt och bröto upp.
Under tiden irrade hennes morgonklara bruna ögon omkring från hans ansikte till hans halsduk, från halsduken till de ridande i allén. De hade kommit till spårvägens slutpunkt nedanför Hasselbacken. Tomas följde henne ett stycke framåt slätten. Med ens stannade hon och sade på en gång blygt och damaktigt: Förlåt, men ni får inte följa mig längre.
Tomas, som var lättrörd och ännu icke hade sett mycket av nöden, tog gång på gång upp sin portmonnä, medan Hammer satt oberörd som en bild med ett kallt småleende över den andres frikostighet. Skriver du aldrig något nu för tiden? frågade Tomas slutligen då tystnaden började bliva långvarig. Hammer dröjde något med svaret, som om han fann frågan svagt motiverad.
Han slog endast i halva glas. Mortimer talade om prins Eugens tavlor på senaste utställningen; han var särskilt förtjust i "Det gamla slottet". Samtidigt följde han med ögonen Tomas' rörelser; så fort denne ställt ifrån sig brännvinsflaskan, fattade han den med en elegant handrörelse, och utan att göra något avbrott i den mening han nyss påbörjat slog han sitt glas så demonstrativt fullt, att det rann över.
Jag hoppas att jag får henne till bords vid Arvidsons middag i nästa vecka, fortsatte Tomas. Du kommer väl också med? Jag tror det. Hall hade blivit införd i konsul Arvidsons hus av konsulns äldste son, med vilken han var nära vän. Eljest hade han föga familjeförbindelser i Stockholm.
Jag har så ont i huvudet, klagade hon sakta, Han lade sin hand på hennes panna. Den var brännhet. Ellen brast i gråt. Å, Tomas, snyftade hon, var har du varit så länge? Han kunde icke svara något. Hon drog honom ned på soffan, och hennes händer lekte i hans hår, och hon snyftade alltjämt med huvudet mot hans bröst.
Han satt och tänkte på en halvvuxen, femtonårs flicka, som hade sprungit gråtande över ett torg någon gång i skymningen. Hon hade haft ett orangegult band i sin smala, brunröda fläta. Varför grät hon? Skålen tömdes under animerad tillslutning. Stämningen nådde sin höjdpunkt... Klang av glas och skratt och surr... Tomas blinkade mot Greta och höjde sitt glas. Nådemedlen! sade han.
Dagens Ord
Andra Tittar