United States or Spain ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men en dag hittade Olof på att säga åt honom, att han hade hår som en flicka. Det hade Sven hört förr, och det hade aldrig rört honom. Men nu tillade store-bror: »Inte går det an för dig, som har fästmö.» Och det grep Sven djupt. Från den dagen upphörde han aldrig att kälta på mamma om sitt hår. »Jag vill ha mitt hår som de andra gossarna», sade han.
Den unga fröken tillade förbindligt, att hon och hennes mor förut haft äran göra mäster Sigfrids bekantskap i Stockholm. Hustru Anna hade under dessa ord hunnit granska de nykomna, och hennes första fruktan för ett så förnämt besök i den fattiga präststugan hade redan försvunnit vid anblicken av den unga frökens intagande personlighet.
Slutligen tog han mod till sig och sade lågt: Jag har inte sett dig på så länge, Märta. Du får inte säga du ni får inte säga du åt mig, inföll hon ivrigt. Ni skulle kunna glömma bort er och säga det så att någon hörde det, tillade hon mildrande. Därefter rodnade hon på nytt. Hon hade visst sagt något dumt. Men Tomas blev förbittrad.
Han märkte att hon hade gråtit och tillade strax i blidare ton: Vi kom att sitta litet länge. Vi hade Mortimers i sällskap. Modern blev lugnare, då hon hörde att Mortimers varit med. Hon beredde sig att gå in. Är pappa hemma? frågade Tomas. Ja, nej, han är inte hemkommen ännu, men jag går in och lägger mig ändå, det är bara för dig jag har varit orolig. God natt.
Kalle vaknade ur sina funderingar: Vikket? Skrika. Inte om dä gör aldrig så ont. Nä Kalle tog sig en lång funderare innan han tillade: Men ja tror inte ja får smörj hemma för ja kan alltid säga, att ja räddade dig. Stellan nickade: Ja, dä gjorde du. Dä kan ja säga din pappa, om han inte tror dä. Kalle funderade ännu en stund. Kanske man kunde säga dä till rektorn också Stellan nickade.
Är du tokig som rent drar ondt öfver oss med att säja om så farliga ord. Mor, som var så rädd för svordomsord", sade Ante förskräckt och bedröfvad. "Ja för dom kom med det som ondt är, hit till jorden. De förstås de, att onden själf kom, då man ropar efter en", tillade Anna-Lisa. "Tänk pigan deras svor också.
Jag förstod ännu icke, eller jag ville icke förstå. »Jag trodde, det var förbi», sade jag. »Tror du någonting någonsin kan vara förbi?» blev svaret. Och hon tillade: »Kanske kan den lilla, som kommer, göra vad ingenting annat kan.» På detta korta samtal tänkte jag ofta, och jag sökte fåfängt få det att rimma sig med den ostörda lycka, vi njutit under den sommar, som gått.
I dag, då du, första gången med tydligt uttalade ord, sade mig att du älskade mig, då du första gången slöt mig till ditt bröst och första gången kysste mig, då invigdes jag åt döden, det känner jag väl. Älskade, slut mig tätt, tätt till ditt hjerta", tillade hon ångestfullt; och nu brast en flod af klar blod öfver hennes läppar.
Herre, giv mig styrka att utan knot bära min lott, och ske Din vilja!... Mina vänner, tillade han högt, det är hårt, att en man, som alltid beflitat sig i sitt anletes svett att förtjäna sitt bröd, slutligen skall falla sina sockenbor till last. Men, såsom patronen nämnde, mina återstående dagar lära väl vara lätt räknade; det må vara en tröst både för er och mig.