Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 14 september 2025
Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram, skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt. Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.
Håhå! Gör sig inte för bred, kyrkherrn! Eller flädermusen i skymningen; vem ser honom? Men han ser om det så ska vara tvärsgenom prästgårdsväggar! Och vad han inte ser, det förstår han med förståndet Tig käring! sa torparen; och till prästen: Pojken har gått omkring och tittat. Alldeles som kyrkherrns ungar för den delen. På det sättet! sa prästen.
Platsen låg tom i skymningen, och kvällshimlen välvde sig kall och grönblå över deras huvuden. En och annan skugga rörde sig ljudlöst i halvmörkret invid husens murar. En blek, halvvuxen flicka kom andlös ut ur en port; den slog igen efter henne med en skräll. Hon sprang flämtande förbi snett över torget. Hon gömde huvudet i händerna och snyftade högt. Varför grät hon? Ja... varför grät hon?
De betydde föga, om icke i förening med varandra, men när de miste även denna självständighet, när skymningen kom, som förflyktigade deras egendomlighet och gjorde den ena lik den andra, då var även anden borta, som nyss talade utur dem.
En vemodig stämning bemägtigade sig allas sinnen, och jag beslöt att ligga på golfvet, om budejan kunde uppdrifva en hötapp i det stråfria fjösets hemligaste gömma. Då ljöd en mycket ungdomlig uppsvensk stämma genom den tilltagande skymningen: »Det är väl ej orimligt begärdt, att Ave, som är äldst och visast bland oss, åtager sig gutten!»
Han berättade för henne, hur han kände det, vilka förnimmelser hans kärlek födde. Det var så oändligt bittert ljuvt att kunna sitta så här i den långa skymningen och förklara för henne, hur han älskade henne, hur han tänkte på henne som på en statyett, hur han helst av allt endast skulle vilja kasta sig för hennes fötter, utan ett ord, i stum tillbedjan.
Då han kommit hem från skolan på eftermiddagen, blev han sittande vid fönstret och såg ned på gården, försjunken i sin olycka. Snart skulle han gå till Kerstin, snart måste han gå Skymningen föll på. Ja måste gå snart, sade han till sig själv, ja måste gå Till sist reste han sig upp. Han knackade sakta på hennes dörr. Hon hörde inte och han måste knacka en gång till, innan hon svarade.
Men till sin vän han talte, den främmande, full af förundran: "August, mera bekant, långt mer än du varit mig nånsin, Är du mig nu, och jag fattar och känner ditt innersta väsen. Här visst ser jag den bok, på hvars strålande sidor du läsit Allt, hvad du talade förr, då vi suto i skymningen ofta, Jag och min syster och du, och fördrefvo med aningar kvällen.
En afton i skymningen, när hon stod med honom vid den sönderfallna trappan till drotthusets svalgång, kom Valdemar tillbaka från en utflykt med sitt hov. Redan på avstånd hördes ett glatt sorl.
Deras varma ögonkast möttes; men de såg inte länge in i varann, förrän de blickade ut genom rutan och på himlen, vilken förekom dem inte ha mörknat, ehuru de tillbringat en lång stund i skymningen.
Dagens Ord
Andra Tittar