Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 oktober 2025
"Gulla häller, Kalle ha' funnit Gullstjärna", ropade Sara, röd om kinderna och strålande af fröjd. Hon slängde kunten på ryggen, och drog till med en motkåkning så det ljungade i skogen. Så sprang hon i väg i sina näfverskor så snabbt och lätt att barnen hade möda att följa henne. En ko hördes råma vildt och skälfvande.
»Det är inte möjligt», sade hon och hennes skälfvande, kalla små fingrar lade sig öfver den hand, som höll porträttet. »Jo. Du gör dig icke begrepp om hur ett agg kan växa i mig, växa mig öfver hufvudet så att det förkväfver allt annat. Jag kufvar det så länge; men när det bryter igenom är jag icke herre öfver det.»
Det var, som om ur jordens tysta innersta En framtid med dess fröjder, fasor, dygder, brott I dagen stigit och prästinnan genomträngt. Omsider tog hon skälfvande till ord: "Din kung Vill spana ut sitt öde, frågar mig därom; Så se och lär och vet och känn och hör och döm: Trygg härskarn är på Salamis, så länge än Leontes icke fallit för sin faders svärd!"
Han var dock en konstnär, som för hennes fantasi förkroppsligat så mången diktens hjälte med stora tankar och starka känslor. Nu i afskedets stund väntade hon det med skälfvande spänning. Hon var i ett underligt glittrande lynne.
Se, solen hunnit ren Till andra rymder jaga nattens skuggor, Och daggens droppar släcka icke mer Den trånadsmatta blommans törst, och jorden Står skälfvande i ljus och dag och ler Åt villan och fantomerna af mörkret; Men för mitt öga står dock nattens dröm, Så skön, så magiskt klar ännu, och kämpar Mot verklighetens strålar segerrikt, Som månans skimmer emot stjärnornas.
Så Maglena stod ej längre ut hon heller, utan gaf till en skälfvande gråt, som hade bra stor likhet med småstintornas gallskrik. Anna-Lisa, ja underligt att tala om det, hon var ju ändå stora flickan, på elfte året. Om det nu kunde vara för att dagens mödor varit för tunga, eller det att hon alltjämt hade den tallriken med kall gråblänkande vattgröt för sig utan hopp att nå den. Hur som helst.
Flammor like i skälfvande skog, Genom fienders hopar Fram de flögo i stridens stund. Men när främlingars trots var brutet, När i Shelma de syntes igen, Milde voro de åter, Mer än strålar af sommarns dag. Hvi förgäta de stores söner Fädrens seder och nära sin harm, Om fullvuxen i yra Morvens lugn den en gång förstör?
Jo, han skulle böja sig ned öfver mig, där jag låg på divanen, närma sitt ansikte till mitt, men ej för nära, långsamt så att jag riktigt kunde få betrakta det; se mig i ögonen, leende, fängslande mig med det oemotståndliga behag, som kan ligga öfver hans person, och så skulle han kyssa mig lätt, fint, skälfvande varmt, men icke rått.
Hon stod stilla på golfvet framför honom. Hon var brydd och osäker. Så vände hon sig skälfvande om och fäste upp sitt hår, som fallit ned. Så hade det kommit in emellan dem, detta råa, grofva, föraktalstrande, som hon ryggat tillbaka för. Så hade hon gifvit ut sitt sista stackars kopparmynt och stod där tomhändt. Hon visste det. Och nu var det slut.
Men i tonfallet låg hennes moderskärlek skälfvande som en välljudsrik och vek melodi från strängarne af en gammal god violoncell. En dag kom han och lemnade henne ett långt oförsegladt bref; det var till Alma och han bad henne skrifva några rader på sista sidan. »Du får gerna läsa det», sade han då hon tvekade. »Är det ditt allvar?» frågade hon och de bruna ögonen lyste upp.
Dagens Ord
Andra Tittar