Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vestman satt där han satt, och han väntade få se soln gå opp och dagern skina i öster, och han frös, och han bad Gud, och han lovade och svor alla dyra eder om silverkronan, som skulle få kosta två hundra riksdaler och vara kontrollerad, och sju pipor skulle han ha med krusiduller på handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han hänga i, och när folket såg den, skulle de säga: si det är sjönödslöftet av Erik Vestman i Nedergården, som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno attonhundra och femti nie!
Ty jag fruktade för dig, eftersom du är en sträng man; du vill taga upp vad du icke har lagt ned, och skörda vad du icke har sått. Han sade till honom: 'Efter dina egna ord vill jag döma dig, du onde tjänare. Du visste alltså att jag är en sträng man, som vill taga upp vad jag icke har lagt ned, och skörda vad jag icke har sått? Varför satte du då icke in mina penningar i en bank?
Men fram mot middagstiden regnade det på nytt. Ens längtan efter is och snö satt som en klump i halsen, man aldrig lyckades riktigt svälja. Man satt åter vid fönstret och stirrade ut i det piskande stormregnet. Eller också kröp man i ytterkavajen och sprang till en kamrat för att låna en Åbergare eller en indianbok, man till äventyrs ännu inte läst.
Han som marscherade mycke bättre än rabulisterna och som kunde alla kommandoorden och visste precis, hur man skulle hålla handen vid mösskärmen, när man hälsade... Han skulle inte få lov att vara med. Han förstod, på ett dunkelt sätt, att här kunde inte ens hans far befalla, att han skulle få vara med. Han var maktlös också han. Han tänkte på Kerstin.
Hon satt på fållbänkens skarpa kant, och än vaggade hon fram, så att huvudet hängde över lyktan, än vaggade hon tillbaka med fara att krossa gossen bakom sig. Då ansiktet vändes upp sjönk hakan; hon andades tungt och snarkade ljudligt. Och över henne sköt skuggan ut och in från väggen, lik ett stort djurs svarta tunga, slickande taket. Mor i Sutre sov tungt och drömde.
En femtonårig vallflicka satt ensam på bergsluttningen, vaktande gårdens kor. Hon företog sig att sjunga i ensamheten: Och jungfrun hon gick sig i berger och mo. Hillevo, hallevo! Nu haver jag mistat min silkelesko. Hallevo, melido! Vem kunde det tro? Nu går jag så barfot som kalvar och ko. Sio! Och skogsrå hon traskar i hasselemo. Hillevo, hallevo! Och haver du hittat min silkelesko?
Några dagar efter bröllopet fick han vandra i fängelse och satt der in på det nya året. En mäktig adelsslägt skulle göra allt för att skada honom. Ingen inflytelserik beskyddare hade visat sig. Den oundvikliga fattigdomens magra gestalt reste sig framför honom. Han synes dock ej hafva tagit saken för hårdt.
Just när herr Lundstedt kröp bakom sista ledet, satt en ung man vid flygeln, där de, som ännu icke spelat på en orgel, fingo prova, och med smältande blickar mot takkransen framsmekte han Jungfruns bön.
Även Singoalla var tyst och orörlig, där hon satt med pannan tryckt mot granens hårda bark. Då närmade sig henne Assim slutligen, lyfte henne i sina armar och bar henne ett stycke. På samma kulle, där vagnborgen nyligen varit, väntades Assim av två hästar. Han svepte Singoalla i sin kappa, band henne vid den ena hästen, fattade tygeln, svängde sig själv upp på den andra och red mot söder.
Det vill säga Frippe är egentligen 120 år men han gör sig till så att man märker inte att han är mer än 55. På ett säte i allén satt den unge skulptören som jag träffat en sommar ute i havsbandet. Jag slog mig ned och vi pratade. Kommer ni till Storön i sommar? Nej, sade skulptören, jag får inte. Jag har stört friden där. Klockaren och prästen ha förbjudit mig att bo på ön. Besynnerligt.