United States or Zimbabwe ? Vote for the TOP Country of the Week !
Din skrud är mörk som natten, och din tunga Är stum och tyst som den. Du kan ej glimma, och du kan ej sjunga, Du kan blott vara vän. Dig kallar mången ful och undrar öfver Att jag dig äga vill; Men du är öm och trogen, hvad behöfver, Hvad fordrar jag väl till? Då andra gäcka dina enkla kläder, Ser du på mig så huld, Och jag ej gåfve från din kropp en fjäder För pärlor och för guld.
Blott kärleken fäster En flykting från skyarnas rand, Och himmelens gäster Besöka blott leende land. Mitt hjärta skall blomma, Min känsla skall ljummas på nytt; Kanhända de komma, De vingade änglar, som flytt. På den röda älfvens botten Fiskade en gosse pärlor, Fann en pärla, blå som himlen, Och som himlens stjärna rundad.
Ja, jag vill drömma lugnt uppå ditt knä, Så lugnt som stjärnan i en sommarhimmel, Som hjärtat drömmer i sin barndomsvärld. Din lön är färdig: du är Dödens ängel, Och du behöfver skatter för att älskas Af jordens barn; tag hvarje tår, jag gråtit, Tag alla suckar, dem jag gjutit har, De äro pärlor nu och diamanter, Som möta dig, hvarthelst du styr din färd.
Han hade salar, som glimmade af pärlor och guld och så många guldslantar, att ingen kunde räkna dem. En annan talar om för oss, att han är en grym och stygg hedning, som inte kunde höra de sköna kyrkklockornas klang, när de ringde samman den kristna menigheten till bön och sång och för att lyssna till ordet om Kristus.
Guds ord. En dyr klenod, en klar och ren, Oss unnats här att äga, Den pärlor, guld och ädelsten På långt när ej uppväga; En skatt, den yppersta på jord, Få vi vår egen kalla: Den skatten är Guds helga ord, Som hörer till oss alla.
Jesus, straffa mig nu. Jag ber dig, straffa mig nu! Jag vill inte vara en bedragare. Jag vill inte ljuga. Om du inte kan frälsa mig, så straffa mig, straffa mig hårt, men nu, nu! Jag ber dig, Jesus! Men det hjälpte ej. Svetten stod i pärlor på hans panna. Men hans ögon voro torra och heta. Var han verkligen förtappad? Var det för sent? Fanns det ingen räddning?
Särskilt fru Möller var ytterst vänlig, på ett alldeles särskilt sätt, Stellan ej kunde klassificera, därför att han aldrig känt sin mor. Han blev nästan förälskad i henne med detsamma. Hon var vacker och såg mycket ung ut, lång och smärt, med milda, blå ögon och rikt blont hår. Och dessutom låg det något drottninglikt över henne: i öronen hade hon nämligen två pärlor.
Dig såg jag äfven, lund, där jag en gång För Minna blottade mitt hjärtas lågor, Där lättbevingad, svalan lik, som sväfvar Mot vårens famn ur sundets purpurvåg, Bekännelsen flög öfver hennes läppar Och hennes blickar gräto pärlor till En krona åt min segrande förhoppning.
Nej, hon log välbekant, nickade glatt, lyfte först den ena foten, så den andra för att avtaga sina skor och vadade så över bäcken rakt fram till Erland. Bäcken var grund, och endast några silverlika pärlor stänkte upp till de röda pärlorna kring flickans vrister. Icke heller Erland kände sig förlägen utan glad.
De ordna sig i halvrund; männen framdraga ur kapporna pipor och strängaspel; de unga flickorna, svartögda och svartlockiga, med pärlor kring nakna armar, med glitterguld och brokiga band på mörka och röda klänningar, framträda ur kvinnornas hop; piporna och strängaspelen ljuda, och flickorna dansa underliga dansar.