United States or Saint Lucia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Man valde helst ett sådant, på vars svenska betydelse man var bergsäker, ty man visste mycket väl, »att intet är i allmänhet osäkrare» än att översätta latin.
Sen till, att I icke visen ifrån eder honom som talar. Ty om dessa icke kunde undfly, när de visade ifrån sig honom som här på jorden kungjorde Guds vilja, huru mycket mindre skola då vi kunna det, om vi vända oss ifrån honom som kungör sin vilja från himmelen?
David roade sig så gott han kunde en vecka, blev häftigt kär i en ung norsk dansös, friade till henne, naturligtvis i fyllan och villan, fick ja och var med henne ett dygn. Ganska ledsen och mycket mera fattig kom han till slut ifrån henne och hamnade till sist på “Marta“, som skulle föra honom till Sverige. Ombord stötte han på en gång ihop med Hartman som reste andra klass.
Den norske turist, som i Skjäggestad lade denna vår resplan, hade ej sagt för mycket, då han lofvade att vägen från Thonsåsen till Fjeldheim och Bagn skulle öfverraska oss.
Detta hans första företag hette Aktiebolaget Tubalkain , Stål och Smide. Han mindes från skolan, att Sverige innehåller mycket stål. Det varade i tre månader och efterträddes av Flora & Pomona , Frukt- och Blomsterbörs. Han sade sig själv, att många människor gå med blommor i knapphålet och att ännu flera äta äpplen.
»Ja, var du inte ett nöt, Schana, då med», röt frun, »ett nöt, då som alltid! Att inte ha så mycket vett kvar för att du hade en smula hufvudvärk, så att du kunde komma ihåg blomman; men du har nu alltid haft dåligt hufvud, Schana», tröstade hon, »ett fasligt dåligt hufvud!» »Men se'n dess, de sista tjugu åren, så har hon alltid stått hos dig.
"Ela hvad skådar du på, du ser ej rätt nöjd ut", frågade hennes ledsagare, en engel, som genomgått pröfvotiden på jorden och längesedan återkommit. Jag ser mycket som är vackert, men också mycket, som icke är så. Jag förstår det ej. Hvad ser du? Jag ser tvenne menniskor; båda uttala sitt innersta i ord.
Hon såg på honom med sina stora, svarta ögon, med denna blick, han aldrig vågade möta. Och så sade hon: Minns du när vi dansade som barn i dansskolan? Ja. Och du gav mig frimärken? Ja. Vill du se min frimärkssamling? Han nickade instämmande, av artighet. Han hade i verkligheten ingen lust att se på dem. Han hade lidit alltför mycket av både dem och Rose. Men han kunde ju alltid se på dem.
Nej, han gifte sig med en bonddotter och for till landet... Ah!... Lefver han ännu! Det vet jag icke ... jag har mitt arbete här i staden. Herre Gud, tänk om han lefver! Liisa, du är bestämdt en bra flicka, du må prata emot hur mycket som helst; du är en bra flicka, erkänn det! Åh nej, madam Lundqvist, jag är allt en dålig flicka, jag; jag vet det mer än väl.
Det talas mycket ont om Folketuna, mumlade hon och kände sig varsamt för, men vi trälar veta, att du i grunden är en god husbonde. Han såg upp. Varför voro inte mina söner förnöjsamma som jag? Kunna ett par upprätta timmerträn skänka heder åt en gård, bara därför att de kallas högsätesstolpar? Varför måste allt här vara som hos andra? Varför skall allt vara lika?