Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 27 juli 2025
Tryckt intill honom, mumlade hon lidelsefullt: Om jorden brast under mina fötter, om himlen föll över mig blott jag hade dig, skulle jag icke känna det! Och om du icke hade mig längre?... Hon smålog upp emot honom, ett egendomligt, klart och beslutsamt leende, som han sedan ofta mindes: Döden ligger i vår högra hand, vet du väl. Och du, som är livet självt, du skulle icke vara rädd för döden?...
De visste icke, om det berodde därpå, att han lärt sig att iakttaga stjärnornas och månens ställning, eller om han kände timmarna inom sig. Däremot visste han ingenting om dagarnas namn, endast att mer än en mansålder nu måste ha förflutit sedan den dag, då han första gången begynte sitt fredlösa sökande. Ingen mindes heller, hur gammal han var.
De mindes den föregående dagens färd som något oskyldigt och vackert och önskade, att det skulle bli en rad av sådana dagar ända till landamäret. De jollrade och småsjöngo som den bäck de följde, men deras osaliga kärlek växte bara dubbelt bakom de bekymmerslösa orden. Ingen kunde motsäga den andra. Vad den ena ville, det ville strax också den andra.
Hvarthän du ser i Finlands skilda trakter, borggårdar blott och kyrkogårdar frodas. Och själfva gräset uppå grafven hviskar: Hämnd öfver Flemings ätt i sista led! Det ropet gaf mig åter min besinning, mitt öga tändes, minnet vaknade och dig jag mindes, mindes hur jag smög ifrån dig, att du ej det skulle höra, och hur jag såg dig se'n på Flemings arm i vägens dam vid krökningen försvinna.
Att kyssa den fula och skrynkliga trälen gick lätt, men när de skulle kyssa varann, var det icke längre som i svalgången på jarlagården, utan båda rodnade. Han höll henne kvar om huvudet och fortsatte att kyssa henne på ögon och kinder utan att akta på trälen. Han mindes vart ord från den föregående morgonen vid skogsladan, men det var en annans röst.
När han tänkte på dem slog det honom att de var så många, att han “älskat“ så mycket. Han mindes dem ej klart alla, men de satt ändå kvar som smutsfläckar i minnet å, de fortsatte nog den där slags kärleken i hamnstädernas sämsta kvarter honom förutan. Lilla Harriet i Liverpool, den allra senaste, hade väl haft minst fyra män sedan han for. Ha ha! Fruntimmer! Han var ensam, verkligt ensam.
Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och fuktades med öl och brännvin så starkt, att ingen mindes pastorn, och när man rivit i sig all mat, så att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i stugan att dansa. Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på kammaren, men Carlsson övertygade henne, att han helst ville vara i ro och att det var synd att genera honom.
Hon mindes, hur hon som liten hört honom tassa ikring häruppe långa nätter. Hon tänkte på, att man sällan förstår människors vånda och sällan kommer dem till hjälp. Och hon tänkte, att det väl antagligen måste vara så. När det icke längre fanns någon förevändning att stanna i salen, återvände hon till sängkammaren. Hon låg en stund i mörker, men måste slutligen tända ljus.
Då tänkte hon på det där, som hindrat flicksnärtan att hoppa ur kärran rakt i famn på gästgivarn. På det där, som kommit tungan att löpa med otänkta tankar. Inte var det det, att hon haft en annan kär. Hon mindes knappt vilken. Kunde ha varit jungman med blå halsduken. Kunde också ha varit någon annan. Hon mindes icke.
I den lugna natten, mot den klara, mörkt blånande junihimlen, lyste i flammor namnet Marengo . Edmées ögon sökte Förste Konsulns; hon mindes, när hon för ett år sedan en sommarnatt som nu första gången hade hört detta namn och funnit brevet på bordet inne i sin kammare. Bonaparte såg henne ej.
Dagens Ord
Andra Tittar