United States or Bulgaria ? Vote for the TOP Country of the Week !
Under det hon tänkte detta, rörde Mari ifrigare vaggan och ögonen stirrade åter vidöppna mot fönstret, genom hvilket nu en bit af den stjernklara himlen lyste. Elaka blott voro menniskorna mot den fattiga och svaga, äfven när de låtsade hjelpa. Bättre vore, om de toge lifvet af dem genast och inte plågade dem i deras brist och olycka.
Visst är det ledsamt, började han åter, men hvad kan man göra till det? Det är som jag redan sade: hvar och en behöfver sitt. Mari gret. Har Holpainen ännu inte fått arbete någonstans? Nej. Besynnerligt! Visst är det nu dåliga tider, men alltid borde man kunna få sig någon förtjenst, om man blott har litet bestyrsamhet.
Därpå gick vintern utan att han såg henne, och så kom sommarn, när han for till skären igen. En dag, när han pratade vid gårdens mor, som nu var änka, kom det på tal om Mari. Nå, sa gumman, hon är väl bortkommen nu? Hur så, hon är ju i ett gott hus och har det väl. Och herrn bryr sig inte om henne längre, sen han förlorat henne. Vad för slag?
Blandades då in de gifta folken då blev det historier, som stundom togo blodröd färg, och då brusto hjärtan och brötos band, och en enda illa överlagd handling kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv, gå ner i avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av vilket de oskyldige ledo en opersonlig förföljelse. Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som var ett strå vassare än vara hos bonden.
Hon hade i sin förvirring endast förvärrat saken ju mer hon talade. Hon märkte det slutligen sjelf och kunde sedan ingenting annat än brista ut i gråt. Äfven för Hellu började tårarne droppa längs kinderna. De kommo alltid af sig sjelfva, så snart hon bara såg, att modren var bedröfvad. Fruarna hörde på Mari, sågo sig omkring i rummet och fäste slutligen sina blickar på barnen.
Der tycks Holpainen komma just nu, sade Mari, när hon hörde att någon stampade sina fötter i farstun. Det var han och Heiskanen, Tiina Katris man. Du dröjde länge, sade Mari. Fick du helst lapp? Holpainen gaf åt henne en hvit, hopvikt pappersbit. Mari öppnade den och såg på det skrifna. Då hon emellertid inte fick reda på, hvad der stod, gaf hon lappen tillbaka åt Holpainen.
Nog skall jag godtgöra för det här, så snart som jag bara får börja baka, sade Mari efter henne. När må den dagen skall komma? mumlade Tiina Katri, i det hon steg öfver vedlidrets tröskel ut på gården. Mari hörde inte riktigt, hvad hon sade, men gissade ändå ungefär, hvad det var. Det syntes nog af Tiina Katris gång och hela sätt, att denna ej var vid godt lynne. Det kändes bittert för modren.
Hon var litet bekant med försäljerskan, som var stadsbarn och hette Hanna Pitkänen. De hade suttit ett år i samma klass i folkskolan, kanske skulle hon nu också af den orsaken hjelpa henne. Det var mycket folk i boden och Hanna hade fullt upp att göra. Mari blef stående på afstånd och väntade.
Barnen hade lugnat sig och begynte så småningom egna leksakerna sin uppmärksamhet. I detsamma kom Mari hem. Allting började reda sig, och mitt humör blef bättre. När jag slutligen var färdig, bad jag fru Hartman stiga in, ty Mari hade redan tagit Lyyli i sin vård. Men hon ville ej. Inte kommer jag, inte kan jag vara i så där fint sällskap, sade hon och gick hem. Ganska riktigt!
Mari skyndade från köket att öppna. Jag rätade på mig och lyfte upp hufvudet. Det gjorde mig, tror jag, litet längre än förut. Det gick i dörren, käppen stötte mot golfvet. Jag vände icke på hufvudet och tog icke mina ögon från fönstret. Har du haft ledsamt här hemma, Lisi? Han försökte lägga armen om mitt lif.