Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 14 september 2025
Gossen förstod icke ordet enfaldig, och talet om Jesus liknade icke bibelns. Det var något osundt i hennes åskådning, och han tyckte sig märka den obildades motvilja mot bildning. Hvarför denna långa skolkurs, frågade han sig, när den ändock ansågs vara intet i jemförelse med dessa dunkla läror utan sammanhang om Jesu dyra blod?
Tycket liknade snarare en stilla sorg och skulle kanske lika väl fallit på någon annan, om der funnits umgänge med flickor.
Hon tackade, det var ju en lycka att hon fick behålla rummet, hon skulle verkligen komma att behöfva det. På vintern föddes pojken. Han var frisk och färdig, stark och dugtig, man kunde se på honom att han skulle bli vid lif. Han liknade modern, det var hans lycka, en sådan far bör man ej likna, en sådan borde ju egentligen icke ha barn. Han borde öfver hufvud taget alls icke finnas till.
Stammens äldste och bäste män voro där samlade; även sågos där några kvinnor, som tyst men ivrigt samtalade sinsemellan, då Erland och Singoalla nalkades. Dessa kvinnor voro Assims moder, systrar och fränder; alla fäste de sina ögon på hövdingens dotter, då hon vid Erlands sida gick dem förbi. Gumman, Assims moder, liknade vid eldskenet, måhända även vid dagsljuset, en otäck häxa.
Men, dess värre, liknade han ej heller de flitiga svenska unga män, hvarom vi läsa, att de under sin peregrination dröjde vid de tyska småstadsuniversiteten, responderade och disputerade der till professorernas förvåning samt återvände hem, sedan de afslagit lysande anbud af utlandet, med lärda diplomer och smickrande helsningsverser både på latin och andra språk.
Då vart ni vred på mig, eder panna mörknade, och ni växte så hög som ett åskmoln på himmelen, men jag vaknade. Tyd mig nu denna drömmen, käre mästare! Mäster Sigfrid liknade vid dessa ord själv en drömmare.
Tegarna hårdnade och grånade i den klara, kalla senhöstsolen. Från stallet hördes en låt, som liknade råttpip, fast starkare. Det var Träsken, som stämde fiolen. Och en ny flock drog förbi gästgivarn. Den kom om brygghusknuten, Basilius gick i spetsen. Tvärstannade då han varsnat husbond, stod och vägde med lyftad fot.
Hon gjorde ingen rörelse. Hennes huvud sänkte sig kanske blott en smula djupare, och fingrarna klämde om soffans kant. Den bleka, fina profilen med det i solskenet bronsglänsande håret, tecknade sig skarpt belyst mot dess bakgrund av gammalt guld. Hon liknade ett helgonporträtt på ett kyrkfönster, när solen skiner. Bonaparte gick långsamt fram emot henne.
"Hvad frågte jag då?" sade hon och såg mig an med förundran. "Litet, ganska litet; det var knappt en fråga, det var en suck, en kort bön. Men du hvilade här efter att hela dagen hafva sysslat med blomstren i trädgården. Själf satt jag nära intill och såg än på nejden och än på dig, ty ni liknade hvarandra då mera än nu, och likheten gjorde mig lycklig.
Edmée hade också rest sig upp. Hon kämpade hårt för att hålla tillbaka sina tårar. Å, Louis... Och plötsligt gav hon efter för denna starka, nervösa spänning, som hon den sista tiden levat i. Med en snyftning, så häftig, att den nästan liknade ett tjut, sjönk hon, med bägge händerna för ansiktet, ned på stolen. Louis kastade sig på knä vid sidan av henne.
Dagens Ord
Andra Tittar