Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 2 juni 2025
Fullända teckningen af denna tafla, Där Minna väckts af morgonsolens strålar Och lyftat sakta opp ur vaggans bädd Ett barn, som vid dess sköte ler i sömnen. Med skärad pensel måla hennes ögon, Som tvenne himlar, lugna, klara, blå, Med gränslös ömhet famnande den späda.
Du ler åt kristendomen, akta dig du, du är inte så kvitt den som du tror, en vacker dag, eller rättare, en förfärlig natt, upptäcker du att mycket satt kvar som du trodde dig kvitt. Det man uppfostrats i, ser du Larsson, det sitter i. Som tjära och löss sitter i. Men det kan också sitta kvar till tröst i döden. Vi ska inte vara högfärdiga, Larsson!
Jag aldrig nånsin manats ut att strida Mot dessa töcken, dem vi sorger kalla, Och ingen annan vet min gömda tufva Än vänskapen, min flicka och min drufva. Jag ler, hon ler, min hulda drömda maka, Ty inga tomma kval vi skapa själfva.
Och furst Dmitri ler och talar: "Såg du tärnan, ädle broder, Säkert en ibland de många, Mellan hvilka jag får välja. Starrgräs bar hon på sitt hufvud, Kring sitt lif af halm en gördel; Min slafvinna log i blommor, Då hon väntade sin furste." Sagdt. Furst Voldmar tiger harmfull, Vill ej tala, vill ej svara. Dagen skrider, och till slottet Skynda under tystnad båda.
Med vrede slog jag ned min blick och tänkte: "Här mördas kärleken; det finns likväl En ort, där idel goda hjärtan klappa, Där skall jag finna, hvad jag söker, där Förföljs ej kärleken, men ler och skyddas." Så tänkte jag och lättade min fot Att vandra dädan; under foten, se, Låg en förtrampad fjäril, än i döden Vid blomman fäst, som han i lifvet älskat.
Känslans gudaflamma Väcktes vid din ljusning; Jord och skyar stamma Kärlek och förtjusning; Sorgen flyr för våren, Glädje ler ur tåren, Morgonrodnad ur bekymrens moln. Blomman låg förkolnad Under frost och snö; Höstens bleka vålnad, Gick hon nöjd att dö.
Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd. Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans. Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit. För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
Vi älska lifvets vårglans, äfven vi, Men den, som varar än, sen vårar gått förbi. Vi hunnit pröfva åren mer än han; Ack, hvad de skänka, växlar om likt vinden. På ängen bleknar blomman, bäst hon brann; En annan lott än hon har blomman ej på kinden. . Hvem älskar henne ej, den dag hon ler? Men det blir än en dag, då syns hon icke mer.
När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans. Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar. Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä. Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå; ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.
Men käre bror, avslutar jag, det är väl ingen hemlighet för dig, att jag icke delar en enda av dessa dina meningar! Han ser på mig, synes erinra sig något, ler, och vi tala om något annat. Nu är det min tur att tala! Lamporna tändas i salen och ny punsch är inne.
Dagens Ord
Andra Tittar